Monday, April 02, 2007

Tidigare.

Det luktade friterade matbananer och nybryggt kaffe. Jag vände mig om i sängen, noterade att jag hade tio nya myggbett och att off-flaskan höll på att ta slut. Kackerlackorna hade dragit sig undan och kvar fanns bara solens strålar som tog sig in genom myggnätet med de stora hålen i. Jag visste att han snart skulle komma och hämta mig, han med de stora bruna ögonen och fräknarna på axlarna. Det pirrade till i magen medan jag halvsnubblade in i badrummet för att ta en kall dusch. Jag hade inte haft något emot att duscha varmt, men varmvatten var en lyx vi inte hade råd att unna oss. Utanför lyste gräset grönt. Det hade regnat så mycket de senaste veckorna att det kändes som att vara i en regnskog trots att förorten med betonghusen låg långt, långt borta från allting som kunde kallas skog. Hon ropade på mig från köket och jag torkade mig fort på den hårda handduken. Det skulle bli en bra dag. Det fanns ingen annanstans jag hellre skulle befinna mig på. Jag var hemma.
.

5 comments:

Carita said...

chees AK, du skriver verkligen hur bra som helst. Funderat på att bli typ författare eller liknande? Man blir liksom fast i din blogg för att du har ett sånt bra språk och så!

storey said...

Åh vad jag vill ha den känslan. Jag har nästan ingenting att klaga på i mitt liv just nu, men det du beskriver, att kunna le trots kallt vatten och hård handduk, det kräver det där lilla extra. Måste jag också åka till Puerto Rico för att hitta det?

annaluna said...

ja Storey, Im afraid so...du måste nog åka till Puerto Rico!

storey said...

Haha, ok. Har svårt att bestämma mig för vart resan ska gå, men nu vet jag alltså vart jag ska sikta. Vad skönt!

annaluna said...

Storey: Du kommer inte ångra dig. Jag lovar. När du väl kommer dit kommer du förstå vad jag menar.