Friday, May 04, 2007

Tunnelbanan.

Jag vill inte vara en gnällkärring, men det är många saker som irriterar mig med kollektivtrafiken. Och nu menar jag inte bara idiotiska ungdomar som man vill slå hårt, hårt för att de helt saknar respekt, utan småsaker som folk kanske inte ens tänker på. Jag nöjer mig med två exempel i denna blogg.
.
Idag när jag satt i godan ro och läste Julio Cortázars "Rayuela" (ett projekt jag dragit ut på under många år eftersom jag varit rädd att min spanska inte ska räcka) satte sig en tjej mittemot mig och slängde med håret, smaskade högljutt på ett äpple och knaprade mandlar med öppen mun. För varje tugga blev jag mer och mer irriterad och tog på mig min mp3 isället och höjde ljudet. När smaskandet och knaprandet trängde igenom mina hårt instoppade hörlurar la jag ned boken och försökte stirra åt ett annat håll. När Fröken Smask hade ätit färdigt drog hon upp en spegel och började rensa, suga och smaska på allt som fastnat mellan tänderna. När det lilla projektet var slut var det dax att klämma finnar, sedan sminka över de klämda finnarna och sedan var jag äntligen framme vid min station.
.
När jag åkte hem igår kände jag mig väldigt liten bredvid en snubbe vars ben säkert var tre gånger större än mina. Jag satt även då med Rayuela men kunde inte sluta lyssna på vad killen och hans kompis pratade om (guzzar i Italien, jävligt fräscha sådana) och ju mer intenstivt de pratade, ju mer hoppade han med benen så att jag satt och gungade fram och tillbaka och var rädd för att bli åksjuk.

.
Det är inte lätt, inte. Men det blir lättare att glömma alla stora saker om man får unna sig att koncentrera sig på de små.

.

5 comments:

Daniel Storey said...

Jag sa åt min brorsa att han skulle sluta smaska nån gång i slutet av nittiotalet. Han smaskar fortfarande. Irriterande? Jo tack.

Nadia said...

Ha,ha...visst ar det harligt med kollektivtrafik!

Anonymous said...

Min ena hörlur har ju gått sönder, så jag hör allting och ibland, oftast, driver det mig till vansinne. Som på valborg, på väg hem sitter det en tjej och väldigt berusad fullkomligt skriker till personen i luren, hon skall någonstans men hon vet inte vart och hon hör inte adressen och hon upprepar det hon hör genom telefonen gång på gång, skrikandes, försöker få personen på andra sidan att säga den igen och mitt emot henne sitter en spiknykter kille med ett instrument som är på väg hem och man ser hur han slutar ögonen och lutar huvudet mot gitarrfodralet och förmodligen bara vill att kvinnan skall försvinna från jordens yta, oavsett medel.

Anonymous said...

Haha underbara människor det finns :)

It´s all about me said...

Ja, och sånna hör småsaker händer ju varje dag på t-banan!