Maten.

Äter middag (skaldjursbiff med brockoli, stekta grönsaker samt tomat) medan jag ser på Du Är Vad Du Äter. Jag har väldigt svårt att förstå hur man en normal dag hellre kan välja pizza istället för sushi, hur man aldrig har ens har smakat avokado eller gjort en fruktsmoothie. Sedan jag fick min lön har mitt kök känts som a little piece of heaven. Frysen är fylld med quorn, laxfilé, kycklingfilé, spenat, brockoli, jordgubbar, björnbär och skaldjursbiffar. I kylen ligger mozzarella, fetaost, kalkon, sparris, jordgubbar samt grönsaker och suktas. Avokadosarna ligger och mognar bredvid mina groddodlingar, och till frukost kan jag välja mellan rågflingegröt, knäckebröd eller solrosbröd. Så länge jag befinner mig i min kökshimmel, behöver jag inte oroa mig för att käka upp M´s choklad eller springa ned till kiosken för akutgodis. Jag älskar min mat.

.

Låten.

Och så spelar de Låten på radion och jag är tillbaka. På hostallet, på festen, i taxin, på baren, på stan, på hostallet igen. Jag trycker hörlurarna lite hårdare mot öronen, blundar medan jag går där. Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig? Husen känns overkliga, jag vet inte riktigt var jag är. Jag höjer volymen lite till, kisar med ögonen innan jag långsamt öppnar dem eftersom en svart skylt med rullande, röda neonbokstäver stör min inre syn. Jag läser texten tyst för mig själv: "Finns Gud? Bryr han sig? Välkommen till www.pingstkyrkan.se"

.

Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig, när låten har tagit slut och kyrkan gör reklam med neonbokstäver som blinkar? Jag stänger ögonen igen, väntar på en ny låt. Buenos Aires, jag ser dig inte. Finns du där?

.

Han.

But most of all, I like you.

En bild med tre ord, säger mer än en blogg med tusen.

.

Besöken.

Who are you?

Running total of visits to the above URL since 23 Mar 2007: 4,208 (not necessarily all displayed - see below). Visits on previous 'day': 146.

Bloggen som började smått anonym känns numer ganska utlämnande. Därför har jag slutat med personliga bilder och jag har även försökt byta min presentationsbild, men det går inte.
.

Hatet 2.

Idag kom hon in på mitt jobb igen. Den här gången hann jag inte gömma mig. Med sina gigantiska bröst och små spindelben i vita kapribyxor kom hon rakt emot mig med frågan "Har ni några ytterplagg?". Hon kände inte igen mig. Så mycket hon förstört för mig, och hon kände inte igen mig. När jag hade förklarat och hon sagt "men så söt du har blivit" och allt jag tänkte på var hur hennes bröst började brinna en gång när hon spelade flöjt, gick det upp ett ljus.
.
"Har du haft det bra?" frågade hon. "Ja, jag är butiksansvarig och pluggar juridik. Men det var ju inte så roligt att ha haft dig som lärare". Hon rörde inte en min och det märktes att hon inte fattade ett ord av vad jag sa, men jag sa det. Jag sa det som jag har velat säga sedan 1992 då vi slutade sexan. Däremot, blir det aldrig som man har tänkt sig.
.
"Er klass var en av de bästa. Ni låg på topp i mattekunskaper i hela Stockholm och det tyder ju på god undervisning". Hon förstod ingenting. Jag sa att hon varit elak, att hon hotat med att sluta om inte jag hade gjorde det. "Du och Ken var problembarn", sa hon likgiltigt. "Och jag tog hand om er".
.
Jag påminde henne aldrig om gången hon slog Pablo i huvudet med en flöjt, då hon bad mig att hålla käften med ryggen vänd mot klassen-fast jag inte ens var där utan hemma sjuk, då hon skickade hem elever till mig med hälsningen att det var mitt fel att vi inte kunde gå på musikal, då hon drog in mig i ett enskilt rum och sa att jag skulle gå ut i klassen och säga att jag inte ville följa med på en sista klassresa och jag gick tillbaka och sa att "Elsa sa åt mig att jag skulle säga att..", då hon snackade skit om min morsa inför hela klassen tills jag började gråta, då hon beskyllde mig för att ha snott en schal och det sedan visade sig att hennes favoritelev snott den och var kleptoman i övrigt, då hon gav alla andra omdömen utom mig, då hon sa till min mamma att alla lärare och elever hatade mig och mamma ringde runt till alla och t.ex. musikläraren sa att jag var en av hans bästa elever någonsin (jag fick inte 5:a i många ämnen, men musik var ett av dem), då hon sa rakt upp i mitt ansikte att hon inte förstod hur precis alla i klassen hade valt mig som de ville gå med i högstadiet då man fick välja två killar och två tjejer att gå med, då hon varje dag i princip sa något elakt eller låtsades om att jag inte fanns.

Det satte sina spår. När jag började högstadiet hade min lärare Claudine hört rykten om att en bråkig, jobbig elev skulle börja i hennes klass. När hon förstod att Elsa syftat på mig började hon skratta. "Anna, hon som är så glad och omtyckt?" Jag gillade skolan, älskade min klass och tyckte om de flesta ämnena. Tills Elsa fucking Rhamqvist tog bort all min lust. Den kom inte tillbaka förrän jag började läsa juridik.

Fy fan, hon kände inte ens igen mig.
.

Djuren.

Ikväll när jag var ute och joggade runt sjön kom det en räv lunkandes mot mig, bredvid mig, förbi mig så nära att jag hade kunnat klappa den. Jag tror inte ens den la märke till att jag fanns. Stadsmänniska som jag är, har det aldrig hänt mig förut.
.
Sedan, vid bilvägen, vaggade 22 gäss (ja, jag räknade dem) på led över till dammen på andra sidan. Det kryllar av liv överallt. Hackspettsungarna i björken utanför min balkong tjattrar hela dagarna och igår såg jag en fågelart jag aldrig sett innan. Det känns som jag bor mitt i en djurpark alternativt djungel. Jag trivs som fan.
.

Solen.

Kliver ur tunnelbanan, 21+ och solen lyser mellan trädens blad ned på perrongen, där fler håller varandra i handen än i en cigarett. Snart är det sommar.
.

Världsdelen.

I like South America, and my sister.

.

Balkongen.

I like my balcony.

.

Chavez.

I like when people care.
.

Sjön.

I like the lake, five minutes from my door.

.

Tisdagen.

I like birthdays.
.

Rebellen.

Idag gick Rebell Robban av tunnelbanan samtidigt som jag, i förorten. Då slog det mig, att jag aldrig har sett honom någon annanstans än på Slussen. Varje helg så länge jag har varit stor nog att vara ute på kvällarna har han stått där och halvskrikit sina låtar plinkandes på gitarr. Folk har stannat och lett, punkare har diggat och gamlingar sneglat misstänksamt. Alltid samma sak. Folk ber honom att spela deras favoritlåt innan tunnelbanan kommer och han svarar något i stil med "Jag har inte bråttom. Jag väntar inte på någon tunnelbana". Kväll efter kväll står han där med sitt långa hår och skägg, med guran tills vakterna kommer och slänger ut honom. Men han kommer alltid tillbaka, kväll efter kväll, år efter år på exakt samma plats. Kändis på sitt sätt, utan att vara kändis, utan att ha ett hem eller lön. Nu gick han av, utan sin gitarr, och var kompis med vakterna som kontrollerade att ingen plankade. Jag undrar var han var på väg. Kan han vara någon annanstans än på Slussen? Vad gör han på dagarna?
.

Pengarna.

Jag hittade en tjuga i mitt skafferi i morse när jag skulle plocka fram rågflingorna (ungefär den enda frukosten jag ens har råd med nu) En tjugolapp lite lätt ihopskrynklad som nästan fick det att pirra till i magen. Tjugo spänn - det innebär två askar coctailtomater, en banan och en manadrin och ändå en krona över. Om jag handlar på rätt ställe, vill säga. Tjugo riksdaler är mycket pengar när man är totalt pank, de kan rädda en hel dag. Sedan min flytt har jag inte lyckats hitta min dosa till internetbanken och kan därför inte föra över pengar från mitt sparkonto. Jag vägrar att beställa en ny. På något sätt är det nästan som en utmaning att klara sig på inga pengar alls. Varje liten krona får betydelse när jag går där längs gångarna på mataffären och suktar efter simpla saker såsom knäckebröd, pumptvål och fullkornspasta. På fredag, då kommer lönen. Jag ska fira på Willys. För första gången förstår jag vad folk menar med att de inte kan shoppa förrän den 25:e. Det här känns som en väldigt nyttig upplevelse för den annars så ekonomiska människa jag är.

.

Ensamhetsbehovet.

Kommer hem, öppnar en burk oliver och slänger mig i soffan insvept i en filt. Ensam. Jag har inte haft ensamtid på snart en vecka, och eftersom jag anser mig själv vara en person med rätt stort ensamhetsbehov känns det lite skönt för en stund. Då kommer jag på, att mitt ensamhetsbehov handlar inte längre om ensamhet. Ensamheten finns inte kvar hos mig. Aldrig någonsin. Det första jag gör är att sätta på datorn och logga in på msn, gå igenom alla bloggar, forum och mail. Prata med folk, lyssna, uppdatera, se vad jag missat. Idag satte jag även på tv:n, och ingenstans märks ensamheten av. För tio år sedan hade jag öppnat en bok och på sin höjd satt på lite musik. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha någonting att göra. Jag har glömt bort hur det känns att vara ensam.

.

Landet.

Vi var från samma land. Inget land, mittemellan land, vårt eget land som egentligen inte fanns men var det enda. I vårt land pratade vi ett mittemellan språk, inget språk, vårt eget språk som egentligen inte fanns men var det enda. Ingen annan som förstod, ingen annan som kom från samma land, vårt land, där vi kom ifrån och som var det enda. Alla gränser och hav försvann och vi var det enda när vi satt där vid strandkanten och såg ut över vårt eget land, det enda landet och ingenting annat fanns.

.

Självklarheterna.

Svart slutar vara svart utan vitt,

den onde slutar vara ond utan den gode,

den friske vet inte hur det känns att vara frisk, utan att ha varit sjuk.

.

Självklarheter alla (inte) borde (behöva) påminnas om varje dag.

.

Stipendium.

Jag fick precis ett mail; kommer få ca. 16 000 kronor i stipendium för mina juridikstudier i Spanien i höst. Sextontusen kronor. Och jag som först hade tänkt att ta mitt obligatoriska utbytesår i Karibien, utan stipendium och istället betala många, många tusen för hela kalaset. This feels good.

Barcelona me espera.

.

Kunden.

Det kommer inte in en kund på en halvtimme. Just när jag tar i handtaget till lagret fär att smita på toaletten, kommer det in en tant med rullator. Varför?

Jag har inte ringt till någon på hela dagen och ingen kund i närheten. Just när jag slagit in mormors siffror, tre signaler har gått och hon svarar, kommer det in en medelålders kvinna som spänner ögonen i en. Varför?

Nu har jag kommit på ett knep när jag känner mig uttråkad och vill ha in kunder. Jag trotsar dig, du högre makt som alltid vill jävlas. Jag lyfter luren och slår lite siffor på måfå och det funkar alltid. Där står hon, kunden som vill prata nyinkomna kläder. Jag rycker lite extra hårt i handtaget till lagret och där står hon, mamman med barnvagnen som letar reakläder.

.

Det slår aldrig fel.

.

Minnen.

Igår skickade paraguayanen (se fotot) vi lärde känna i Buenos Aires en video till mig. Han hade satt ihop massa foton från resan, minnen som flöt samman i ett kollage. Då slog det mig, även om jag tänkt på det innan, att han inte bara är i mitt minne, utan också jag i hans. Ett foto seglade förbi när vi stod där med Cristobal och paraguayanens Terere, på väg mot Tigre en het argentinsk dag. Och fotot där Cristobal och jag leker farmor och farfar. Minnen, som inte bara är mina, utan också hans, Cristobals, min systers, alla andras minnen som också finns med i filmen. Alla människor precis som vi, som träffades i staden som aldrig sover, vissa som är kvar, och vissa som vi - som har åkt därifrån och bara tagit med oss våra minnen. I hur många personers minnen finns jag? I hur många kollage av minnen som aldrig blivit till film befinner jag mig?

.

Bloggen.

Jag tänkte först byta blogg, men jag är så fäst vid min egen att det inte går. Jag skrev till och med ett helt inlägg, som sedan försvann när jag skulle publicera det. Det är ett tecken. Jag stannar kvar, med eller utan kommentarer.
.

Irritationen.

Blir skitirriterad, när jag får höra att det inte går att posta kommentarer till mig om man inte har blogger. Och här trodde jag att ingen läste min blogg för att den var dålig.

Baren.

Fredag påminde mig om Buenos Aires. Alla var glada, alla vakter trevliga, ingen frågade ens om leg och välkomnade en med ett stort leende och tilltalade en när man skulle gå, ville hjälpa mig att hitta min syster och musiken var bra. Fredag påminde mig om Cigale, dit jag aldrig mer kommer gå, där lamporna lyste lila och folk satt tätt ihop vid bord överfyllda av coctails.
.

Svartvitt.

Jag ser dig, på en svartvit bild. Jag ser hur du andas lätt och stänger dina ögon, medan dina ögonfransar rycker till sådär som alldeles innan du somnar. Jag ser dig, ser hur du ler innan du vänder dig om, hur du tar bort ett löv ur ditt hår medan jag står där. Jag ser dig, ser hur du inte vänder dig om tillbaka, hur du går. Jag ser dig, ser att du inte ser mig. Du är i svartvitt, och jag ser hur du inte kan inte se mig. Jag ser att du inte ser mig även om du hade kunnat, så jag går. Lämnar dig i svartvitt där, medan du ler och går och vänder dig om. Du ser inte att jag går, du ler åt ett annat håll, alltid åt ett annat håll. Jag ser vinden ta dig bort, i svartvitt, och jag ser dig medan jag går.

.

Utmaningen.

St Lucia med The Pitons i bakgrunden, två berg som sitter ihop med ön under vattnet. .
Min absoluta favoritbloggare Jenny utmanade mig för ett litet tag sedan, och vilket ämne passar väl inte bättre än resor? Även om det här med utmaningar känns lite som ett hot mot min nya bloggstyle.
.
.
Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst? :
.
Min plan har alltid varit Costa Rica för att hälsa på Rob som jag känt i många år nu, och i anslutning till den resan hinna med Guatemala. Buenos Aires var jag ju nyligen i 2 månader, och tyvärr blev det aldrig Chile eller Brasilien som jag så gärna ville till. Colombia står också högt på listan, dit bara måste man.

.
Fem länder du har besökt och vill återvända till? :

Enkelt- Puerto Rico eftersom det är mitt andra hem och fortfarande dit jag längtar om jag någongång känner mig uttråkad och ledsen. Bolivia, såklart. Saknar min segundo papá faktiskt. Känns konstigt. Vill gärna se mer av Argentina och Perú, och precis som Jenny hör jag till den lilla skaran som faktiskt inte hatar USA (även om Puerto Rico också hör till USA) Syftar dock nu på fastlandet. Finns mycket mer att utforska; Rocky Mountains, Florida...

.
Ett land du inte gärna vill återse?:

Sådär kan jag bara inte resonera. Däremot gav varken Cypern eller Malta mig någonting. Någonting måste de ju ha gett mig någonstans, men jag kan bara inte komma på vad.

.
En plats du blev positivt överraskad av? :

Alla platser har någonting. St. Lucia i Västindien blev jag alldeles betagen av. Bästa ön, helt enkelt. Av alla 10 jag varit på där, toppar St Lucia alla utom Puerto Rico. Djungel, vackra människor, the pitons, inga höghus, poliser som dåsar, lugn.

Här måste också Wien tilläggas-veckan hos Moni överträffade alla förväntningar. Jag tror att den resan, som också innebar Bratislava och Budapest, räddade hela våren.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?:

Nu är det så, att jag brukar försöka hålla mig borta från att förvänta mig saker. Alla till trots måste jag dock svara Buenos Aires för att inte upprepa Cypern och Malta- inte för själva stadens skull, jag älskar BS.AS, utan för att saker inte blev som planerade. Vi skulle ju hänga med Cerati, åka till Mar del Plata, till Punta el Este i Uruguay (vi kom iallafall iväg till Colonia, Uruguay), leva rockstar-lives och glassa. Så blev det inte. Egentligen är det väl snarare en resa som inte motsvarade mina förväntningar, men den blev bra ändå. Bara inte som jag förväntade mig.

.
Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?:

Här väljs inga hotell. Jag åker i första hand till ställen där jag har kontakter. Jag vill hänga med lokalbefolkningen och leva som dem. Jag gillar inte museum eller andra turistgrejjor, förutom vissa saker om man bara måste se såklart. Om jag nu inte har nått val blir det billigt före dyrt. Hotell är till för att sovas på, det är landet som skall ses.

.Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende):

Diggade Casa san Blas i Cusco, Perú, samt La Quinta i Santa Cruz, Bolivia. Man kan bo ruskigt lyxigt för ruskigt lite pengar. Till och med varmvatten finns! Annars är det mysigt att campa ute på ön Culebra utanför Puerto Rico, mitt på stranden. Man betalar någon liten summa och så finns det någon vakt som trippar runt så att man känner sig lakom säker. Varit där både en, två och tre gånger. Vattnet är kristallklart och ingenting annat existerar.

.
Vilket är det bästa hotell du sovit på?:

Jag är en snål fattiglapp. Har något minne av att hotellet i San Francisco, Hotel California, var helt okej. Jag har dock som sagt inte så stort minne av det eftersom pappa var hyper och väckte mig i gryningen varje morgon för att springa kulle upp och gata ned.

.
Vilket är det värsta stället du har sovit på? (i nyktert tillstånd):

Om jag ser tillbaka på alla störda (roliga) saker jag gjort genom åren skulle jag nog kunna skriva upp 1000 olika ställen. Men, det var ingen hit att sova på tunnelbanan och vakna upp i Harlem framåt småtimmarna för att vi inte hade råd med vandrarhem hela veckan i New York. Två nätter till åkte vi till flygplatsen JFK och sov direkt på golvet. Inte skönt, ska jag säga er. Sova i en bil på stranden utanför djungeln på Puerto Rico med benen ut genom den nedvevade rutan var inte heller så skönt. Tappra försök har gjorts till att lite romantiskt sova under bar himmel på stranden i Karibien, med resultat av sand i munnen, hackande tänder och myggbett överallt. Sen är det lite diverse golv här och där- t.ex. färjan över till Tyskland för klassresa till Prag, huller om buller bland stinkande heltäckningsmattor och snarkande gubbar.

.
Jag utmanar: Nadia i Chile, Storey för att jag vill veta mer om dina resor, Moni i Wien samt Nina i Costa Rica.

.

Skärgården.

Det finns bara ett ställe som är mitt ställe, mitt ställe som är den enda platsen som alltid funnits och alltid kommer att finnas där och bara är min, bara min i mitt hjärta även om den inte är min på riktigt. Då, nu, sedan, alltid.

.

Regnet.

Regnet är skönt. Ljummet rinner det ner längs mitt hår och in i mina skor. Jag vill stå där lite till. Smaka på dropparna lite till, hålla mig kvar under himlen bara lite till, himlen som ena sekunden ger mig skydd, den andra pressar mig nedåt och får mig att känna mig så liten att jag ryser. Bland molnen finns det alltid åska, någonstans. Rullandes, fortare tills allting exploderar. Jag väntar på dig medan jag står kvar där, bara lite till. Vill inte gå, vill inte att reget ska ta slut.

Bara lite till.

.

Tunnelbanan.

Jag vill inte vara en gnällkärring, men det är många saker som irriterar mig med kollektivtrafiken. Och nu menar jag inte bara idiotiska ungdomar som man vill slå hårt, hårt för att de helt saknar respekt, utan småsaker som folk kanske inte ens tänker på. Jag nöjer mig med två exempel i denna blogg.
.
Idag när jag satt i godan ro och läste Julio Cortázars "Rayuela" (ett projekt jag dragit ut på under många år eftersom jag varit rädd att min spanska inte ska räcka) satte sig en tjej mittemot mig och slängde med håret, smaskade högljutt på ett äpple och knaprade mandlar med öppen mun. För varje tugga blev jag mer och mer irriterad och tog på mig min mp3 isället och höjde ljudet. När smaskandet och knaprandet trängde igenom mina hårt instoppade hörlurar la jag ned boken och försökte stirra åt ett annat håll. När Fröken Smask hade ätit färdigt drog hon upp en spegel och började rensa, suga och smaska på allt som fastnat mellan tänderna. När det lilla projektet var slut var det dax att klämma finnar, sedan sminka över de klämda finnarna och sedan var jag äntligen framme vid min station.
.
När jag åkte hem igår kände jag mig väldigt liten bredvid en snubbe vars ben säkert var tre gånger större än mina. Jag satt även då med Rayuela men kunde inte sluta lyssna på vad killen och hans kompis pratade om (guzzar i Italien, jävligt fräscha sådana) och ju mer intenstivt de pratade, ju mer hoppade han med benen så att jag satt och gungade fram och tillbaka och var rädd för att bli åksjuk.
.
Det är inte lätt, inte. Men det blir lättare att glömma alla stora saker om man får unna sig att koncentrera sig på de små.

.

Hemskheterna.

Det händer så mycket läskiga saker på en gång nu. Misery does love company. På väg hem till min nya, fina lägenhet igår (TACK bästa Martin och Kenny för all hjälp- jag uppskattar det otroligt mycket. Och tack pappa och Per för hjälp, och Lena och Thomas trots att ni inte bar något) tänkte jag just på att allting var så bra. Sådär overkligt perfekt som något högre makt verkar gilla att förstöra. Som vanligt ska man utsättas för prövningar eller vad det nu är, testas lite för att se om man mår bra på riktigt eller om det bara är en fasad som kan falla sönder på en sekund. Det är lite mycket nu men jag är förberedd på nästa smäll, så dra helst inte ut på det vem du än är och vad du än planerar. Come out, come out wherever you are.