Cerati.

.........................Cerati live, Palermo 10 mars 2007.
Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå. Som alla andra. Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika. När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; "39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo". Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå. Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.