It's all about that being Boring sometimes is Good:

"Jag översänder härmed ditt duggaresultat. Din dugga är godkänd med betyget 3"
.
Men shit vad bra, det innebär alltså högsta betyg och att det inte var förkylningen som lurade mig att tro att det faktiskt gick ganska okej. Jag tror med andra ord att det lönade sig att vara Den Där Tråkiga som ställde in födelsedagsfesten minsann!
.

Big Brother Is Watching You:

Igårkväll läste jag äntligen ut George Orwells 1984, en bok jag har velat läsa i typ 15 år. Ett helt otroligt verk, ungefär sådär som jag anser att Dostojevskijs Brott & Straff är- båda böcker som man måste läsa.
.
Så, igårkväll kunde jag inte sluta läsa om Winston i det framtida London, och när jag äntligen vände sista bladet framåt midnatt somnade jag såklart in och drömde att jag blev skjuten och inte fick någon hjälp. Tänk att leva i ett sådant samhälle som beskrivs i 1984, där målet är att allting utgår ifrån hat och att kärleken till Storebror är den enda kärleken som finns, vilken vinns genom tortyr och hjärntvätt. Två plus två är fem, för det säger Storebror. Vår historia suddas ut och ersätts allt eftersom det passar Storebror. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
.
Imorse på väg till jobbet påbörjade jag Låt den rätte komma in, och efter den blir det Svensk Maffia eller Shantaram (presenter av jobbet resp. de två sista av mamma).
.
Jag brukar ju skriva en lista på de böcker jag läst och recensera, men den enda som verkligen är värd att skriva om är 1984, även fast Om Skönhet, Skugga och De hängda rävarnas skog var mycket läsvärda. Den sistnämnda diggade jag lite extra; Paasilinna skriver helt galet om banala saker som utvecklas till de mest bisarra situationerna.
.

It´s all about Barndomsminnen:

Sista gången i farmors lägenhet i förrgår och jag tog med mig lite saker av vad som var kvar, delar av farmors liv som jag har sett sedan jag var liten; Kina-spelet, sockerkaksformar, Kakao-burk, linneduk och uppläggningsfat. Hos farbror tittade vi på foton och jag fick med mig ett kuvert hem med foton (där jag på nittio procent av bilderna har något i munnen). En av de finaste bilderna som ni kan se ovan ska jag förstora, och det är så jag förhoppningsvis kommer minnas farmor i framtiden.

.

It´s all about Christmas:

...........................La Cancha, Cochabamba, Bolivia.
.

Jag har firat alla jular i hela mitt liv i Sverige, utom en då jag var i Cochabamba, Bolivia när min familj bodde där. Jag anlände till Cochabamba på min födelsedag den 20 december 2004 via Santa Cruz efter några dagar i Miami, South Beach. Jag tog några ofrivilliga djupa andetag eftersom Cochabamba är en stad på 2600 meter över havet, och så vande sig kroppen efter ett dygn. Bolivia är ett helt otroligt land som har allt ifrån regnskog och öken till snötäckta berg och otroliga kulturminnen. Vi åt julmiddag med släkten och åkte upp till El Cristo, solen sken och kön för att köpa kalkon var lång.

.

I år var vi hos mormor som vanligt, och på eftermiddagen åkte vi hem till pappa och fortsatte firandet där. En lugn och fin jul med superbra presenter och god mat (jag tycker inte om någon julmat förutom rödkål och pumpernickel), och med lite minnen om hur julen var förr, och hur den där julen var i Bolivia.

.

Imorgon bär det av till Fagersta.

Hur kommer det att kännas att vara i farmors lägenhet en sista gång, nu när hon inte finns mer?

Farmors foto finns vid min säng, men hennes röst, skratt och glada stunder finns alltid inuti mig. Så länge alla dessa minnen finns känns det så overkligt att det aldrig kommer tillbaka.

.

God Jul, och tänk på att den inte är slut ännu!

.

Två år kvar till 30. Det går framåt.

Tidigare: Skitbra födelsedag igår! Bilder kommer snart, ska bara ut på en tvåtimmars-promenad längs Brunnsviken i solen. Have a nice sunday.

.

Senare: Födelsedagen började med DrömFrukost av DrömM bestående av avokado-macka, svamp-vitlöksmacka, omelette med lök och svamp, havrekakor och färskpressad apelsinjuice (länge leve min juicepress!) samt en mysig pyjamas:

Efter hysteriskt städande och bakande kom systrar, brorsan, mormor, morbror, pappa, mamma+ kille till mitt kök som såg ut såhär:

.

Efter finfina presenter och trevliga timmar gick pappa, syster, M och jag till den Thailändska restaurangen en bit ned på min gata, vilken jag spanat in i 1.5 års tid. Det kändes typ som att gå in i någons vardagsrum, och efter lite meny-läsande av världens gulligaste svenska fick vi helt otroligt god mat för en billig slant.

.

Vi var ensamma på hela stället och thailändskan gav oss thailändska-welcome orchidees och rundade av notan med 30 spänn neråt. För första gången i Sverige någonsin kände jag att jag verkligen ville ge dricks, och efter lite Buddha-bless-you och nej nej nej till dricks gick hon med på att ta emot pengarna.

Så jävla gott! Jag kommer lätt gå dit igen. Lunchen kostar bara 65 spänn och middag på plats 79 inkl. bröd/kaffe/thé.

Underbar födelsedag!

.

It´s all about Världens Bästa Kollegor:

Igår på jobbet blev jag utlurad på en promenad av Maja (jag tackar förvisso aldrig nej till en promenad). När jag kom tillbaka låg det världens finaste (och största) kollage på min plats eftersom jag fyller år på lördag. Dessutom hade Teresa bakat sin världsbästa morotskaka och Katrine köpt Mars-choklad.

Av Teresa fick jag dessutom helt underbara sockor och fina jultrosor:)

Idag fick jag rooibos-thé köpt i Frankrike av Katrine och ett armband av Maja som hon gjort själv.

Jag blev så rörd av allt att jag höll på att börja gråta. Tusen tack och kiitos! Det här jobbet försvinner ju för oss alla efter nyår, och jag kommer sakna er så mycket. Detta halvår kommer jag aldrig glömma. Jobb kommer och går, men vänner består, och det är liksom det som är det fina.
.

The City Hall in pictures:

Så här såg det ut tidigare ikväll i Stadshuset innan coctail-mingel i Gyllene Salen; ett urval från mina bilder av operasång, Lucia-tåg, tal, orkester med kör och diplomutdelning från KTH till civilingenjörerna. Stadshuset är verkligen mäktigt, så jag hoppas att alla har varit där på någon tillställning eller kommer vara.

.

.

It's all about Stadshuset:

Idag ska jag på KTH:s diplomutdelning i Stadshuset med efterföljande coctailmingel. Sist jag var på någon occation i Stadshuset var då det bjöds på middag för alla som hade volontärat på Vattenfestivalen (inte igår, med andra ord). Vattenfestivalen - minns ni? Det var alltid så jävla bra konserter, och det var där jag åt langos och friterade potatisskal med aioli för första gången. Vi var på Massive Attack och Sonic Youth och alla satt och hängde på trottoarerna medan musiken flödade. Det året då jag var volontär hjälpte jag Bananer i Pyjamas att byta om (säkert gjorde jag mer saker, men det är det enda jag minns) och fick gratis inträde till alla konserter och lite gratis mat som tack. Kvällarna avslutades alltid med olika länders fyrverkerier, som förvisso förstörde det rena vattnet vi firade, men ändå lyste de upp de ljumna sommarnätterna i hela staden.
.
Men okej, nu är det dax att sitta rak i ryggen och vänta på att M:s namn ska läsas upp. Själva diplomutdelningen påminner mig om de gångerna då jag satt på diplomutdelningar på Puerto Rico; då Hans syster var färdig läkare för fem år sen och lästes upp som Cum laude, då de yngre Vännerna gick ut High School för 8 år sedan och efteråt slängde de upp sina hattar i luften (eller så gjorde de inte det, men i mitt minne gjorde de det, för det gör de på filmerna) innan vi hade strandfest nedanför La Playita Bar i San Juan.
.
Var inte allt mycket roligare förr, egentligen? Eller är det bara minnet som vill ha det så?
.

Återigen; varför kan dygnet inte ha 48 timmar?:

Igår skulle jag ha haft födelsedagsfest.

Eller snarare; först var tanken att ha fest. Sedan fick jag reda på att jag har en dugga på universitetet på måndag, och ändrade festen till kalas. För en gångs skull hade typ 20 pers tackat ja. Ett par dagar senare fick jag två seminarieuppgifter till Högskolan med massor att läsa och så var paniken över mig där igen. Så, jag ställde in födelsedagskalaset med två dagars varsel och fick jordens sämsta samvete och tänkte att nu kommer folk bli skitsura. Till min glädje förstod typ alla, vilket gjorde att stenen från hjärtat föll. Fredag natt efter jobb, skola och badminton sov jag typ 12 timmar och fattade inte hur det gick till, förrän jag vaknade och knappt kunde svälja. Så; denna plugghelg med inställt kalas blev jag till råga på allt svinförkyld. Hur typiskt är inte det? Är det mitt straff för att jag ställde in kanske? Eller är det för att jag stressat upp mig? Oavsett så måste jag återgå till plugget nu, även om jag inte tror att så mycket fastnar. Adios.

.

Måste man?:

På senaste tiden har jag fått en soda stream (förutom att han påminner mig hela tiden om hur hemskt det är att de där apparaterna tillverkas av stackars små barn i Palestina som arbetar under hemska förhållanden, så nu vågar jag knappt använda maskinen eftersom jag får en klump i magen varje gång), duntofflor sköna som kuddar att sova i eftersom jag alltid är så kall om fötterna och småhaltar på morgnarna, sånna där man kan vicka på tårna i utan att de kläms och som är alleles för stora så att de alltid ligger på golvet på morgonen istället för att sitta på fötterna (förutom att jag aldrig hittar dem då M sover hos mig tills jag märker att han har tagit på sig dem och inte säger något förrän jag märker det). Sen har jag fått ett skitstort minneskort till digitalkameran (förutom att det jag fick först var så stort att min kamera inte klarade av det) och en mojäng att sätta fast mobilen i när jag joggar.
.
M är faktiskt skitbra på att köpa presenter och själv är jag jävligt dålig. Folk börjar snacka julklappar och hur många har du köpt och hur ska man hinna, och själv sitter jag som vanligt utan julpyssel och utan julklappar och undrar hur det snart kan vara jul och so what? Är det inte bättre att ge presenter när man vill, istället för att falla för denna jävla hysteri som bara är ett knep för att gynna handeln? Min julklappskvot av M är redan uppfylld för länge sedan och jag är mer än nöjd.
.

It´s all about Bloggande:

Mamma ringde häromdagen och sa att du skriver ju aldrig vad du gör längre i din blogg, så nu måste man ju ringa. Förvisso skämtsamt, men ändock sant. På alfapetkvällen hos mormor i söndags sa min morbror att det är bara självupptagna egoister som skriver bloggar, medan jag i mitt stilla sinne tänkte att det kanske bara är självupptagna egoister som tänker så, som inte bryr sig om att läsa om andras liv? Jag pendlar alltid mellan att skriva Om Mitt Liv vs Inte Skriva Om Mitt Liv. För egentligen - vem bryr sig om mina alfapetkvällar hos mormor, mitt hembakta nyttiga bröd, nya glasögon, avklarade tentor i skolan, träning, juristassistent-jobb och kundtjänst-jobb på Sun? Någon mer än mamma?
.

It´s all about Nothing:

Ok, snart off to redovisning på högskolan (vilket gör att jag inte kan koncentrera mig på något annat, t.ex. duggan jag har på måndag på universitetet).
.
Jag drömde om en jättezebra i natt som höll på att trampa ned hela stan. Vad kan det betyda?
.

It's all about long - but no completely lost - friends;

Igår, på en halvtimmes promenad mellan Hallonbergen och Sundbyberg, gick jag försjunken i minnen av två personer jag inte träffat på flera år men som betyder väldigt mycket för mig eftersom åtminstone en av dem är en av de få som följt min sida under den viktigaste perioden av mitt liv. Jag har inte behövt återberätta saker för henne, för hon stod där bredvid och såg allt med egna ögon. Hon vet hur det känns att vara exakt där med exakt dem på Puerto Rico, hon var där när Mario och jag blev tillsammans, hon var där när han gjorde slut, och har varit med i alla möjliga situationer genom flera olika länder. Miriam och jag träffades min andra kväll på Puerto Rico våren år 2000 på en fest hos Grodan, kvällen då jag kände att this is life. Vårat gäng där var som en stark bubbla som ingen kunde spräcka. -
.
Nyår 2000-2001 tillbringades i Stockholm med Mario, Miriam och Natalie; puertoricanska själar i en frusen stad där det snöade så mycket att bussen inte orkade åka upp för backen på väg från mamma utan gled bakåt och över en vägskylt, snöänglarna snöade igen och händerna blev röda av kyla. I januari tog vi nattåget upp mot Trondheim och satt fast i skogen i strömavbrott, åkte buss på fjäll och besökte trondheimska skolor där Mario och Natalie fick berätta om Puerto Rico dagen efter världens fest. Vi tog tåget till Oslo där Mario och Natalie köpte studentbiljett trots att de inte var norska studenter, och mitt i ingenstans ville konduktören slänga av dem tills Mario skrek på engelska "vad ska du göra? Ska du ta min mammas kreditkort och slip it trough your hands?" Det fanns inga tåg på Puerto Rico, inte ens tunnelbana då, och han hade aldrig sett en konduktör med bärbar kortmaskin. Stackars konduktören lät oss till sist åka efter att Natalie hade fällt några tårar och Miriam bönat och bett på norska. .
.
Efter några dagar fulla av fest och äventyr i Oslo lyssnade jag på Moby i cd-spelaren på tåget på väg mot Stockholm med Mario bredvid mig, med gråtiga ögon eftersom Natalie åkt till flygplatsen och Miriam stannat kvar i Oslo. Året efter bodde Miriam i Sydafrika, och hälsade på oss på Puerto Rico i 10 dagar. Vi badade i vattenfall, gick i regnskogen och såg saker från varandra som inte många andra vet.
.
Våren år 2002, när Mario hade åkt tillbaka till Puerto Rico och mitt liv kändes tomt igen, kom Miriam över till Spanien där jag bodde ett år och stannade hos mig. Hon fick tillvaron lite ljusare igen. Jag fick ett sommarjobb på ett hotell uppe i bergen, och innan jag kunde börja jobba åkte hon dit i mitt ställe men kom hem igen efter bara några dagar eftersom det var så isolerat. Hon längtade hem till Norge efter alla år utomlands, och efter ett tag hos mig stack hon vidare till Madrid innan hon åkte till Oslo ett tag innan det var dax att åka vidare mot Sydafrika och sedan USA igen. .
.
Jag hälsade på Miriam igen i Oslo när jag var som mest ledsen. Jag kände mig som en grå mus på centralstationen och Miriam såg på mig med stora, blå ögon. Jag kände att allt höll på att rinna ut mellan fingrarna, att det gamla aldrig mer skulle komma tillbaka. Natalie hade flyttat till San Francisco där hon gift sig med en fransman, jag tappade bort både henne och Miriam, det tog slut med Mario år 2003 på Puerto Rico och jag flyttade hem igen. Ett nytt kapitel, sades det. ,
.
Åren har gått. Jag mailade Miriam och Natalie ett par gånger, försökte ringa, fick något vykort, men som vanligt kommer det in nya människor i ens liv och man stoppar in de gamla i garderoben för att ta fram dem någon gång i framtiden, kanske till nästa säsong, kanske aldrig mer. Sedan kommer vissa dagar då saknaden är så stark igen, då man vill ha tillbaka de där stunderna för allt i världen och man känner lukten av havet och hör varandras skratt, ser varandras tårar och behöver inte säga så mycket. Dagar då man saknar den där speciella samhörigheten som inte går att uttrycka i ord, och som alltid finns där även om man inte ser eller hör varandra i verkligheten. .
.
Och så plötsligt Facebook; där hittar jag Miriam. Och igårkväll, efter halvtimmes-promenaden då jag tänkte på allt det jag skrivit ovan och berättade om för M, då poppade det upp en friend request på Facebook från Natalie. Timing mina vänner, det är timing. .
.

It´s all about att få besök, det enda som får mig att städa:

Jag är en sån där som alltid vill ha det rent och snyggt hos mig, men alltid krossar illusionen varje gång jag ska få besök. Medan jag sneglar mot stolar fulla av kläder och olika berg av böcker och papper på köksbordet inser jag att shit, jag måste städa, när dammsög jag egentligen senast? Och det här med att få besök verkar tydligen innefatta även rörmokare, eftersom jag idag såg mig själv stå och renspola hela badrummet, dammsuga hallen och slänga tidningshögen (tack mormor för DN, men vem hinner egentligen läsa den varje dag? Eller ens på vardagarna?).
.
Imorgon klockan 08 (vilket för snickare/målare/rörmokare förvisso kan innebära allt mellan 07-10, men vid 8:55 går jag hemifrån, oh sweet sovmorgon) kommer nämligen hyresföreningens rörmokare för att kolla min toalett eftersom jag har problem med spolningen (;hans uttryck. Min felanmälan är att ett rör har gått sönder så att jag har fått stänga av kallvattnet i badrummet och spolknappen är totalväck). Städa för en rörmokare alltså, som kommer gå in med smutsiga skor, lämna en enda röra efter sig, inte bry sig ett skit om hur det ser ut, och sedan gå igen för att komma tillbaka igen igen igen och igen innan allt är klart. Halleluja. Att få besök är det enda som får mig att städa, tydligen vem besöket än är.
.

Jaha, så det är officiellt nu att jag inte längre ser ut som 18?

Det var det här med ålder alltså, att när jag var 18 ville jag se ut som 25 och nu vill se ut som 18 och gärna visa leg på Systemet eftersom det är ett bevis på ens ungdomliga ansikte (och eventuell utstrålande naivitet). Så, snacka om besvikelse när jag var på Systemet (vilket aldrig händer, typ) häromveckan och kassörskan på typ 60 bast inte frågade mig om leg; men däremot frågade hon min 4.5 år yngre syster.
.
Jag har alltid velat vara äldre än vad jag är, tills nu. Varje nyår klockan 00:01har jag kört med den där "nästa år fyller jag X år" eftersom det låter extra gammalt. Efter det här nyåret blir det ett "nästa år fyller jag trettio" och shit vad mycket det låter, även om jag egentligen bara kommer vara 28 när jag säger meningen. Typ trettio och de frågar inte efter leg på systemet; egentligen inte så konstigt, men ändå. Jag lever i förnekelse och hade gärna stannat kvar ett tag till.
.

Fuck the Jantelag:

Jag vet att man inte får skryta, sticka ut, säga ifrån eller liknande i det här landet, men nu har jag lust att meddela att i senaste 15-poängskursen fick jag näst högst poäng i klassen (vi var bara 3 som fick högsta betyg) och i kursen innan sommaren på 22.5p fick jag också högsta betyg. Förvisso är det som vanligt inte så exceptionellt hög nivå på högskolan, men konstigt nog är det ändå skitsvårt att få högsta betyg i en del kurser eftersom ingen förstår vad tentafrågorna syftar på. För att skryta lite till är det ju extra bra med tanke på att jag jobbar halvtid samt läser en kurs på halvtid utöver heltiden på högskolan. Jag är rätt bra, faktiskt.
.

It´s all about a Hard Days Work II:

Ytterligare en "hård" dag, fast på andra jobbet, nedsjunken i den sköna stolen med lite pluggböcker framför sig, ett pocketogram inkasserat (Låt den rätte komma in valde jag, någon som läst den?), en extratimme jobbad (9h alltså), vilket egentligen innebar skratt och hemliga gömmor hittade i skåpen bredvid skrivbordet. Efteråt bar det iväg till lokalen i samma byggnad där det bjöds på grillat, fri bar, snacks och bourbon-provsmakning. Dessutom kammade vårt lag hem första priset i rockstar-tävlingen, så jag kom hem lagom trött framåt ett med en pocketbok rikare, mätt mage och en noblesse-ask och ölkorv under armen. Inte konstigt att jag inte har behövt gå till ICA MAXI på typ hundra år när livet ser ut såhär liksom. Strax ska jag iväg och fira lillsyrrans 18-års dag och ikväll på middag hos kompisar.
.
Framöver tror jag dock att kärvare tider väntar. Stockholm ligger inbäddad i ett täcke av snö och efter jul försvinner detta underbara jobb på Sun. Samtidigt som det får mig att gråta känner jag ändå att det är lite häftigt på något sätt, att om 40 år kanske sitta och berätta för eventuella barnbarn som läser om 2000-talets finanskris i sina historieböcker att Ja, jag blev faktiskt drabbad själv av den där krisen, jag förlorade det bästa extrajobbet någonsin, så jag är en av de där siffrorna som ni sitter och läser om.
.

It´s all about a Hard Days Work:

Gårdagens arbetsdag bestod av att:

• Åka taxi (for free)
• Besöka ett drömhus på Djurgården
• Käka sushi (for free)
• Fika på Dolce på Söder (for free)
• Gå runt på stan
• Gå runt i Gamla Stan
• Gå runt på Djurgården under vintersolen
• Åka båt
• Hänga på Kulturhuset

Oj vilken hård dag. Mer sådana tack.
.

Det sista lövet;

Vi gick hand i hand nedför trappan och såg det sista lövet på träden kämpa mot höstens starka vindar. -När det sista lövet lämnar trädet, då är det vinter. Invirad i varma täcken drömde jag om stora snöflingor den natten, och morgonen efter snöade det exakt som i drömmen. Det sista lövet låg på marken, starkt gult bland de andra bruna. Jag såg ut genom fönstret och mindes den där första dagen, då jag trött och omtumlad satte mig ned i köket och såg ut genom fönstret precis som nu, fast utan glas och utan snö. Träden var fulla av gröna löv och vindarna varma där borta och så olika mot här och nu, men ändå kände jag mig varm inombords, att det går att hitta något annat.
.
Fönstren utan glas i rummet där vi satt hade trasiga myggnät och stora persienner av stål som satt fast på utsidan av huset. De vevades för att stängas och öppnas och medan jag tittade ut genom dem såg jag ett par ödlor som sprang på stammen till en palm, fick några extra myggbett på benen och kliade mig diskret medan jag tog ytterligare en minimal klunk av den puertoricanska romen palo viejo. Jag låtsades vara världsvan fast jag helst hade velat fråga om allting och skippat spriten. De pratade och skrattade och jag fattade ingenting. Det var ingen idé att be dem förklara det roliga, för ett skämt återberättat en minut försent är inte ett roligt skämt längre. Därför satt jag där mest tyst och koncentrerade mig på de små ödlorna, försökte snappa upp ett och annat ord och le så gott jag kunde. Hans ögon glittrade när han tittade på mig och det var då det började, det nya kapitlet i mitt liv, min nya story som skulle förändra allt annat. Där och bara där, vid ett runt bord i Río Piedras, satt vi tillsammans till sent på natten och jag undrade om jag någonsin hade varit någon annanstans.
.

It's all about Schyssta komplimanger:

Jag frågade just min teamledare på jobbet och hon tyckte att jag såg ut som en transa på det där fotot. Nej, svarade hon, och tillade samtidigt att kollegan har sagt att hon ser ut som draculas fru och har grönt hår. En annan kollega har fått höra ett hon ser ut som en norsk ren. Så, med tanke på att vår kära kollega sprutar ur sig dessa underbara kommentarer kanske min var den finaste komplimangen av dem alla.
.

Sommar 1999, i landet långt borta:

Vi åkte buss till Haiti två dagar efter att jag hade träffat Honom på Luna. Jag hade en konstig känsla i magen, sådär att något stort höll på att hända men jag visste inte riktigt vad. Jag ville att dagen skulle gå fort så att vi kunde komma tillbaka till hotellet igen och äta middag med dem som vi hade bestämt dagen innan. Vi skulle mötas på pizzerian och sedan gå ned till strandbaren.

.

Vi satt i bussen som hade fastnat på en bro på ön Hispaniola, på gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, och lyssnade på guiden medan ett oavbrutet tutande hördes utanför. På min vänstra sida såg jag en fattig stad, på min högra en brun flod med svarta, hungriga barn som tvättade sig iförda trasiga kläder. Och här satt vi - rika turister från väst och vältrade oss i luftkonditionering och läsk och tittade ut genom fönstrena som om deras värld vore en enda lång utställning. Jag skämdes över att vara vit, jag skämdes över att sitta i den där bussen och sjönk därför allt längre ned i sätet för att inte synas från utsidan där små barn tittade med stora ögon och sträckte fram sina händer. Guiden pratade på om Haitis historia; Columbus, slaver och voodoo - sådant vi alla redan känner till. Ett litet barn såg in i mina ögon just då jag tittade ut igen och hon log, vinkade som om jag vore en drottning, skrattade och sprang till sina systrar och pekade. Hennes mage var uppsvullen och håret blondt trots hennes svarta hudfärg. Det kan bli så i en liten by med mycket inavel, menade guiden.
.

Vi lämnade bron och den fattiga staden vid landgränsen och skumpade fram på en lerig, smal väg i regnskogen. Då och då passerade vi små halmhyddor med öppna väggar. Barnen sprang fram och tittade, lika upprymda som svenska barn på Gröna Lund. De verkade hoppas varje gång att vi skulle stanna och ge dem någonting. En brödbit, en klubba, vad som helst. Jag önskade att jag kunde ge dem allt, men hur skulle de dela på min tandborste? Se på tv utan el? När skulle de titta på klockan när de ändå måste gå upp samtidigt som solen?
-

Kvinnor bar på klasar av hönor på ryggen till marknaden, svarta män låg i skottkärror och nynnade vid sina stånd, barnen satt och gjorde bohemiska stråhattar för en tia, och mitt emellan gick vi. Så nära, ändå en hel värld emellan oss.

.

Vi stannade i en av de rikare byarna. Det var en het och kvav dag i juni och längs vägen gick barn, faktiskt med kläder på, med stora vattenkärl på huvudena. Deras mammor satt på filtar fulla av föremål som skänkts från väst. För en billig summa kunde vi köpa en halvfull tandkrämstub, ett par utslitna barnskor eller en trasig serietidning från åttiotalet. Lyxigt för dem, skräp för oss. Barnen i den här byn hade till och med lärt sig lite meningar på engelska och skrek I love you! och good afternoon madame. Haiti officiella språk är annars franska eftersom landet länge var en fransk koloni, och det talas även haitisk kreol. Jag log mot barnen men gav dem ingenting, precis som guiden sa. Ger du en, måste du ge alla, annars blir det krig.
.

Vi gick in i byskolan som var ett förfallet envåningskjul med klotter i färgglada färger på väggarna. Lärarinnan hälsade oss välkomna, och eleverna, ungefär sju år gamla, var söta som dockor i små klänningar och finskor. De reste sig upp och sjöng en sång för oss på franska vid sina stora, runda bord där färgen var gammal och hängde i flagor. Vi gav dem mängder med godis, klubbor och kolor, och de tackade snällt och tog emot allting, utan att slåss med varandra eller vara giriga. Någon försökte sticka åt dem lite bröd, men de vill inte ha. Det gladde mig, det hade känts lite för mycket mata-fåglar-på-Djurgården. Att de tackade nej till bröd betyder att de hade mat för dagen. Vid tidigare stopp slogs och sparkades barnen medan de slet i våra brödbitar, och det skar i hjärtat. Det var första gången i mitt liv som jag såg ren och skär fattigdom överallt. Deras lyx var vår bottennivå.

.
Bussen skumpade vidare på små vägar. På ett ställe var vi tvungna att lämna våra bekväma säten för att gå över en träbro som annars inte hade hållt för oss alla. Hundratals gula fjärilar flög upp från floden nedanför och såg ut som virvlande höstlöv ovanför oss.
.

Det sista stoppet på Haiti var något jag länge hade drömt om att se; en voodoo-ceremoni. Jag hade skrivit slutarbetet på gymniasiet om voodoo och fascinerades av hur det gick till. Medan jag satt där och och såg på hur en man svalde glas, klev på glödande kol minut efter minut och dansade runt i trans satt Han och spelade gitarr på stranden med en cigg i mungipan några mil bort. Vad gjorde mina vänner i Sverige just då? Allt där hemma kändes så avlägset. Jag kände mig mer hemma i Karibien, det var en konstig känsla som inte gick att förklara. Inte för att jag kände mig hemma i fattigdom och misär, men alla lukter och alla känslor jag kände var som att äntligen hitta hem. Mina kompisar tyckte att det var en häftig upplevelse, men det var allt. De saknade sina mjuka sängar och lyxen i Sverige. Jag kunde inte vänta på att få åka hit igen. Jag ville aldrig åka hem.
.

Efter voodooceremonin hade jag antagligen sett mer under en dag än vad en del av byborna på Haiti skulle se under hela sitt liv av sitt eget land. Vi var aldrig till huvudstaden Port-au-Prince, där det blev mörkt varje natt eftersom de sparade på elen, men någon dag skulle jag åka dit jag också. Jag tänkte på hur mitt liv skulle bli i framtiden medan jag var på toaletten innan bussresan hem; ett hål i marken i ett trasigt, blått skjul tillsammans med en höna som gick och pickade på marken.

.
En aning omskakade, en aning tystare och mer tankfulla än dagen innan, anlände vi till vårt all inclusive hotell i landet bredvid Haiti, total kontrast mot de unga mammorna längs vägkanten på Haiti som ammade två barn på varsitt bröst. Han satt vid poolkanten och sken upp när jag kom fram till honom. Åh, hur skulle jag någonsin kunna åka tillbaka till Sverige?

.

Transvestiten Anna:

Det är alltså den här bilden som arbetskollegan refererar till, bilden där jag ser ut som en transvestit, en man som minkar sig till en kvinna, men på ett snyggt sätt. Ja, hon har förklarat sig i mitt förra inlägg vilket ni ju kan läsa, även om det inte säger mycket mer än exakt det jag skrivit. Bedöm själva.

.

Fredag den trettonde, eller hur var det? :

Är det säkert att det inte är fredag den trettonde idag?
-

• Sent igårkväll fick jag veta att vi alla ryker från mitt ena extrajobb i januari, där jag trivs asbra. Tur att jag inte jobbar heltid där då som alla andra, men ändå, klump i magen.
• Idag på andra extrajobbet, sagt 20 h i veckan, fick jag veta att jag typ max kommer behövas 10h i veckan. Hey, det här jobbet är ju perfekt i mitt CV. Don´t do this!
• Idag på dagen råkade jag förstöra toaletten så att det inte går att spola. Jippie.
• Syster berättade att en kompis till henne dött. Av diabetes. Ni vet ju vid det här laget att Döden ger mig sådan ångest att jag inte kan andas. Dessutom dör människor ständigt och det finns inget någon säger som gör saken bättre, för vi dör allihop. Förr eller senare. Att det kanske blir senare är inte heller någon tröst, för när de väl rycks bort har man bara hunnit fästa sig vid dem ännu mer.

.

It's all about the Right Look:

Min kollega på jobbet sa precis "Vad fin du är på din bild på Facebook. Du ser ut som en transvestit, som en man som målat sig till kvinna. Det är jättefint tycker jag".
...Tack? ...Tror jag..?
(Dax att byta bild)
.

It´s all about Finding that Place:

Eftersom jag satt in så många sukt-bilder från Puerto Rico och Argentina/Uruguay på sistone ville jag bara göra en liten påminnelse om att there´s nothing like home. Det finns helt underbara platser i Sverige, även om den absolut bästa är Skärgården. Här är lite minnen från "min" ö, där jag varit varje år i hela mitt liv och där jag tänker fortsätta vara, på ett eller annat sätt, så länge jag har två ben att gå med och ögon att se med.
-

.

It´s all about the L-word:

Okej, det var det här med döden igen och vilken panik den ger mig.

.

Jag är totalt inne i serien L-word och tittar på den så fort jag har en liten stund över. Det är märkligt hur de numer känns som personer i mitt liv på riktigt, även om de är totally fabulous och alldeles för snygga och framgångsrika och bor i L.A. Plötsligt, när jag ler åt att två håller på att bli tillsammans igen eftersom de just belong together, så dör den ena i cancer. Och jag gråter som om det hände på riktigt, kan inte tro att det är sant även fast det är precis sånt som händer i verkligheten, och förbannar min egen panik och svårighet att andas när jag ska sova eftersom vi alla förr eller senare kommer dö. Hur klarar man sig då ens livspartner rycks bort från en? Hur hittar man styrkan att gå vidare?

.

Och lite ytligt, vad ska jag ta mig till då jag tittar på seriens sista avsnitt och de alla kommer försvinna ur mitt liv?

,

It's all about that Sweet Feeling:

Det är alltid med lätta steg jag stiger ur tentasalen, aldrig först och aldrig sist, med typ all matsäck kvar och rosiga kinder. Ytterligare 15 högskolepoäng inkasserade och ett steg närmare...närmare någonting annat. Nu sitter jag här på ena jobbet till klockan 18 medan de flesta andra har halvdag, och vid 18:30 blir det badminton och pingis. En kort lycka faktiskt, för redan nästa måndag har jag en deltenta i kvällskursen, men ändå, nu unnar jag mig att lämna lagbok och böcker för en stund och bara göra ingenting. Sweet.
Ha en trevlig allhelgona-helg.
.

It´s all about the Right Choice of Words:

Sterling har kraschat.
Ärligt talat, okej att man på nyheterna kan säga att börsen har kraschat, men Sterling? Är det inte lite väl Expressen-aktigt av tv 4-nyheterna att börja gårdagens nyheter med orden Sterling har kraschat när det handlar om en konkurs och inte om en flygplansolycka?
.

It´s all about Timing:

Vilken timing att jag:
.
1) skrev om vinäger-chipsen för nån månad sedan som jag saknar och som nu är på väg tillbaka in i de vanliga matvarubutikerna (länge leve estrella!)
2) Skrev om Maná igår i min blogg och precis just nu är det Maná-marathon på Radio Amazonas 88.9 (fd Radio Andina som min segundo papa hade hand om). Jag har aldrig varit med om något Maná-marathon någonsin innan, om inte de hemma hos mig räknas förståss. Nu kommer jag dessvärre aldrig gå och lägga mig för låtarna tar aldrig slut och de har väl gjort ungefär 894326598643987432 stycken?
.
Undrar vad mer jag ska skriva upp att jag saknar, för att sedan få det inom en sjukt snar framtid? Hm, detta tål att tänkas på!
.
.

Ett urval minnen från jan-mars 2007:

Eftersom jag satte in lite bilder från Puerto Rico nyligen, fick jag lust att göra ett urval från vinter 2007 som spenderades i Buenos Aires med ena systern, som de flesta redan vet och bilder de flesta redan sett, men ändå. Julieta Venegas som var riktigt stor med sin hit Eres para mi då och som jag precis lyssnade på, påminde mig så mycket. Jag hade glömt att jag ens varit där. 10 veckor i Buenos Aires? Det känns totalt avlägset. Kanske kan mitt lilla hop-plock påminna mig.
.
Jag försöker minnas...

...alla utflykter; här till Tigre den varmaste dagen ever. Cristobal, Ylva, jag och paraguayanen åkte båt i floddeltat
...alla (få) stunder på stränderna i Colonia del sacramento, Uruguay, där vi var några dagar i februari...syster och fåglar i Uruguay

...alla parkvandringar, här i Palermo bland kattbajs och miljoner myggor

...alla underbara väggmålningar

...allt häng med Ceratis trummis Sama (och Laura, argentinsk kompis från Puerto Rico-tiden), vilket känns mest overkligt av allt

... Evita Perons grav på kyrkogården i Recoleta

..lyftkranarna i Puerto Madero, hamnen i Buenos Aires

...El obelisco, på världens största aveny; 20-filiga avenida 9 de julio

...utflykten till San Isidro

...alla långa promenader för att komma till rätt tunnelbanestation...

...no jodan con Peron! -utanför El congreso, längst ned på vår gata, alltid något på g

...utsikten från vår balkong i lägenheten som vi hyrde - tornet som kryllade av fladdermöss

...torget vid El congreso, där vi alltid köpte empanadas

...att se Gustavo Cerati live, tillsammans med 200 000 till där vi höll på att kvävas och bli nedtrampade efteråt, but still - a dream coming true

...allt häng på vår balkong, avenida de mayo. Här med Victor efter mate-drickande ...allt systerhäng i Puerto Madero

...alla hostallfester, även fast vi aldrig bodde på det där- eller något annat hostall- i Buenos Aires

...alla pingismatcher på hostallet vi aldrig bodde på

...systrarna som lyssnar på Hugo Chavez tal på stadion

...Hugo Chavez håller tal - Sudamerica para los sudamericanos

...alla engagerade porteños, (Buenos Aires-bor)

...systrarna på avenida de mayo, på en av alla karnivaler, här innan vi anfölls av skumflaskor från grannar och okända

... Palermo Hollywood

...syster i parken utanför Puerto Madero

...systerhäng i La Boca
..

(Var jag verkligen där?)

.