"Livslång kärlek existerar
2009-01-05
.
Det är möjligt för par att känna kärlek för varandra hela livet, enligt en ny studie.
.
Tidigare studier har visat att det första stadiet av het passion i en kärleksrelation övergår i svalare känslor efter omkring 15 månader och efter 10 år har kärleksglöden falnat helt. Men enligt en ny studie utförd av forskare vid Stony Brook University i New York, USA, kan vissa par uppleva nyförälskelseartad passion fortfarande efter 20 år tillsammans, uppger CNN.
.
Forskarna lät nyförälskade par och par som levt tillsammans i 20 år titta på foton på sina respektive partners, samtidigt som deras hjärnor undersöktes med hjälp av datortomografi. Omkring 10 procent av de äldre paren påvisade samma kemiska reaktioner som de nyförälskade paren.
.
– Resultaten går emot den traditionella bilden av kärlek, att den minskar kraftigt under det första decenniet. Men vi är säkra på att kärleken finns, säger Arthur Aron, psykolog vid Stony Brook University, till brittiska Sunday Times."
20 comments:
Ps. Artikel från Dagens medicin som jag länge har tänkt lägga ut på bloggen, men det har inte blivit av innan...
Intressant, och håller helt med... problemet är bara att med dagens samhällsmentalitet och värderingar så kommer det aldrig att finnas par som kommer vara tillsammans i 20 år. Däremot, är man ihop i 20 år så gäller/stämmer nog studien.
/Alvin Brown.
Säg inte så! Såklart det kommer finans par som är tillsammans i 20 år eller mer TROTS dagens samhällsvärderingar! Inte alla faller för vad staten står för för tillfället, faktiskt...det finns undantag...
Är du helt dum eller? Det är klart man kan vara tillsammans i 20 år och för den delen hela livet. Är så himla trött på personer som du Alvin som säger att vi i "Sverige" separera och skiljer oss oftare är i andra länder. Växupp!
/Katja
Män är skit. Deras roll i samhället (och i sängen) är överskattat!
/Lisa.
Vaddå DU OCH ALVIN, det är väl bara Alvin som säger...
Im Pro Love!
Jag blir fortfarande oerhört förälskad i min man efter 14 år. Jag tror iofs att vi lever på ett sätt som underlättar - väldigt separata liv. Få gemensamma vänner, inga gemensamma intressen, vi reser ofta på varsitt håll och lämnar mycket utrymme för den andre att vara ensam hemma.
Men på det stora hela tror jag, rent biologiskt, inte att vi är skapta att dela ett helt liv med någon under traditionella äktenskapsformer. Faktiskt.
Men - 14 år, härligt! Så vill jag också ha det! M och jag har bara varit tillsammsns i snart 2, men från första början har det varit mkt tid var för sig och jag är lika kär än. Jag vet inte vad jag tror, men interssant att veta vad du bygger din "biologiska tro" på? Vissa djur är med varann hela livet -som svanar och delfiner, vad skiljer oss från dem biologiskt? Jag är bara nyfiken! :)
...och andra djur lever inte ihop. Jag tror att människan egentligen är ett sånt djur. Bland annat beroende på, just den förälskelsefas du talar om inledningsvis. Den hänger nämligen samman med fortplantningen (mycket pekar på att det är lättast att bli gravid med någon i inledningsfasen - därefter tilltagande svårare - troligtvis för inavelsrisken). Det känns som att det traditionella äktenskapet instiftades i en tid då det var rimligt. Vi rörde oss inte så mycket, levde inte så länge och överlevnadsvillkoren var bättre på två. Fast jag inser att det behövs lite mer space än ett kommentarsfält för att göra sig begriplig. Vi får ta det i Göteborg den 9 augusti;-)
Men jo, det tror jag visst på!
Man vill ju inte leva ihop en massa år utan att känna kärlek för personen? alltså, den berusande kärleken..då kan det ju kvitta annars..
woho! det går framåt för kärleken alltså. bra. får väl börja tro dårå.
Torgnysdotter: Tack för argument/förklaring. Intressant och det ligger (nog) mycket i det, svanar och delfiner känner antagligen inte den där förälskelsen (fast...vad vet vi egentligen...) Män ska visst sprida sin säd och göra oss kvinnor gravida för att jorden ska befolkas...å andra sidan kanske man kan tänka som så att NU behöver vi inte mer folk på jorden, och då kanske vi går tillbaka till tvåsamheten och mindre barn - biologiskt sett, alltså. Evolution! (Obs-bara tankar, inga fakta)
Tess: Ja!
Inte Skyldig: Hej! Kul med en ny läsare! Och jo, hoppet är ju det sista som försvinner, sägs det...
Det var väl för väl! ;)
det är ingen som tycker att det är ganska absurt med en vetenskaplig UNDERSÖKNING i detta? Det var liksom det som egentligen var min tanke... :D
Men du ser ju vad det triggar igång. Tydligen något många tänker på. Jag fnular på ett eget inlägg. Dessvärre är det väl snarare ett ämne för uppsats:-D
Ja, det triggar igång eftersom det är ett ämne som berör precis alla på hela jorden (eller ja, nästan alla har känt/känner kärlek någongång) Jag håller med om att det är i uppsats-anda och många orkar nog inte ens kommentera med ens en liten åsikt eftersom det blir debatt, men det är ju fruktansvärt intressant och folk har så skilda åsikter i ämnet. Jag har ingen bestämd åsikt i detta, jag vet bara att jag vill tro på livslång kärlek, men...men! det är olika för alla par och de flesta byter ju uppenbarligen partners flera gånger i livet. Det bästa är ju att vara lycklig, må bra, utmanas och utvecklas - och får man det av samma partner hela livet är det bra, men generellt? I dont think so. Att hålla liv i kärleken efter 10 år är en KONST. För djur som håller ihop är det väl mer en instikt då antar jag.
Min lite ironiska kommentar handlade mest om att det väl var för väääl att de kom fram till just detta i den där fåniga undersökningen. För hur kan kärlek MÄTAS.. Jag tror inte att mina föräldrars hjärnor säger blingbling och oh holy smooly vilket hottie när de ser varandra men jag vet att det säger att de älskar varandra och jag tror stenhårt på att de gör det. Även om inte hjärnan ger utslag när de ser varandra.. Kärlek för mig är ju inte en evig förälskekänsla, menar jag.
Emmama: Jo, jag förstod det lite grann, eller kände att du nog syftade på det med din kommentar! Men resten?
Och jag håller med dig, kärlek måste väl ändå vara väldigt individuellt? Hur kan den mätas genom en undersökning? men samditigt, ganska härligt att par kan känna förälskelse-känslor efter sån lång tid; något jag förvisso trott redan innan.
Skönt att det någon gång kommer ett undersökningsresultat som pekar i den riktningen också. De senaste åren tycker jag det känts som att "trenden" har varit att visa på att människan egentligen är ett polygamt djur med kortsiktiga känslor, osv (och att föreställningar om romantisk, äkta kärlek och livslånga förhållanden är något som kultur och religion tvingat på oss, ungefär). Frågan är om det går att säga att människor i allmänhet funkar så eller så. Jag tror man kommer långt på att följa sitt eget samvete, och minnas att kärlek inte enbart är någon ego-grej som handlar om den egna tillfredsställelsen i alla lägen.
Fast samtidigt; vi har ju viss biologi och vissa instikter, och pappa sa idag precis något om att man efter 2 år utan barn med samma partner omedvetet söker efter en ny, eftersom fortplantningen är en sån stark biologisk kraft. (Vilket en biolog berättat) Det låter väldigt logiskt. Problemet är kanske isåfall att vi inte skaffar barn förrän väldigt sent här och därav bryts förhållanden fortare.
På det stora hela kanske vi letar "fel" partners, söker efter egenskaper och finesser som egentligen inte passar just oss som individer, se bara på löpsedlar i stil med "finn kärleken"; som om mallen skulle se likadan ut för alla.
Oavsett gillar jag det oxå Effell, att kärlek faktiskt kan bestå.
Post a Comment