It´s all about Faith or just a Tiny World:

Efter 12 år som trogen Friskis-tränare bytte jag som sagt gym strax innan årsskiftet - något jag kunde ha ångrat eftersom det var lite av ett wildcard. Efter ungefär två gånger på nya stället kände jag bara att här borde jag ha tränat hela tiden, jag kan aldrig gå tillbaka nu. Två dagar utan gymmet känns tomt i hjärtat och jag längtar dit, ja egentligen redan efter en dag. Instruktörerna känner igen en och hälsar, det är samma människor jämt och superbra pass.
.
En tjej som jag brukar prata med känns nästan som en kompis, det är "men hej!" när vi möts i omklädningsrummet eller trappen, "ses vi på passet på torsdag?" när vi står trötta efter body attacken, och tillslut ett "alltså ärligt, jag tror jag känner igen dig, sen innan vi började prata här alltså". Och som svar ett "ja, samma här", och så börjar den där evinnerliga undersökningen om hur när var, och vi går igenom nästa varenda tidsepok - skola? Jobb? Vänner? Bott var? Pluggat? innan hon kommer på något "men vänta, har du bott i Spanien?", och "jo, bott och bott, men jag var där nästan ett år", och sedär, hon bodde där i tre år och tillslut kommer vi på det - vi gick på samma gym samtidigt även i Málaga, men utan att prata med varandra. Och nu bor vi på samma ställe igen och går på samma gym. Sånna här grejjer får mig att tro att det var meningen att vi skulle börja prata förr eller senare, jag vet ännu inte bara varför. Eller är det bara så att världen är extremt liten?