It's all about life's Mysterious Ways:

Jag sitter på klippan med lite kattguld i handen och myggbett på benen och tittar ut över andra sidan havet. Jag är kanske 10, 11 bast.
.

-Mamma, varför heter det som det heter på andra sidan?
-Det är för att det brann en gång där så att det syntes över hela vattnet.

.

Hon berättar samma sak som hennes fastrar berättade för henne när hon var liten.
Jag fnissar för mig själv

.

-där, tänk att det bor människor där!

.

Finaste klipporna och vattnet vid stationen, stationen jag alltid tyckte var så häftig när jag åkte förbi men aldrig hade gått av vid. Jag undrade alltid vad det var för människor som fanns där, vad de gjorde, om de var som oss?

.

Och nu är jag där var och varannan helg, går runt i skogen och njuter av lugnet, den stora skogen, bästa ICA MAXI, och på onsdag får M nycklarna till sin lägenhet där, högst upp och med utsikt så långt ögat kan nå, ut över skogarna där pappa hade den lilla stugan med potatislandet vid hästhagen en tid när jag var liten. Jag börjar hitta på vägarna, känna mig lite hemma, och tycka att avståndet från stan inte är så farligt ändå. Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt sig, med lite tur blir det om än bättre.