Wednesday, September 08, 2010

Åldringar, åldringar, how I love them.

Igår gjorde jag en av de bästa saker jag någonsin kan tänkas göra.
.
Jag fick en glimt av Livet som Åldring. I gruppform, och utan att få ångest. Märk väl: utan att få ångest.
.
Alltså, jag var på bokrelease av Kaj Falkman igen (andra gången på två veckor, med pappa) och publikens medelålder låg väl på en sisådär 70 plus. Det var hörapparater, kryckor, bakåtkammat hår över flinten, skrynkliga ansikten, puckliga ryggar.
.
Och en himla massa leenden.
.
Åldringskropparna tillhörde gamla diplomater, filmresencenter, folk från svenska akademin, poeter, konstnärer. Jag liksom kände hur jag nästan önskade att jag var en av dem, uppvuxen på trettiotalet i en helt annan värld. Vilken gemenskap, vilken klass, vilken stil!
,
Det är det här jag behöver göra för att lindra min dödsångest och rädsla för tiden alltså. Skaffa mig en jäkligt bra bas, författarvänner och folk med stil och klass, så att jag också kan sitta där sen om fyrtio, femtio år på bokreleaser med hörapparater, rynkiga kinder och bara le.

8 comments:

Linna said...

vad hgärligt det låter. jag möter ofta äldre som får en att le så mycket. mer än de som är runt 40-50 som är så stressade. ser fram emit att bli gammal på ett sätt. samtidigt som tiden bara ruuusar ju... läskigt.

It´s all about me said...

40 är ju bästa åldern! Tror jag iallafall. Har endast 10 år kvar.

Min mormor är sådär finfin och får mig alltid att le, men jag trodde mest att det bara var hon. Nu har jag sett dem i grupp, och jag vet att de finns där ute. Det finns hopp. Vill bli som dem.

Sussie said...

Ofta är gamla människor väldigt glada och lugna. :)

Sussie said...

... nå förutom min svärfar då. Han är visserligen glad men oj sådant yrväderm, haha. Han sitter inte stilla många minuter o fyllde 70 i våras.

It´s all about me said...

De här satt förvisso mycket stilla. Men de gav mig hopp. De hade en sån otroligt härlig stil och så mycket att berätta. Så många äventyr, erfarenheter... helt otroligt. Antar att det inte är så konstigt när man är diplomat iofs; snacka om att ha sett världen.

tyvärr tycker jag nog inte att det riktigt är så i Sverige, att de ofta är så glada (lugna, jo)... inte på sättet som igår och för två veckor sedan iallafall. Hoppas man blir en sån iallafall själv när man är 80 (och att man blir 80...)! :)

Kenneth said...

Jag tycker vi måste hjälpa greker nu när det är kris. Köp ett kilo Tzatziki tills det vänder...

Petra H said...

Vad härligt det låter!! Jag tillbringade förra söndagen med min fars morbrors schweiziska änka som är 80. Vi hade jättemysigt, först var vi på hotellet i byn och åt söndagsmeny och sedan strosade vi runt i byn och hon visade mig huset som hon och hennes förste fästman köpte tre månader innan han dog i tbc (så tragiskt!!). Därefter satt vi i hennes underbara trädgård och småpratade och dagen avslutades med fika med hembakt aprikospaj. Det slog mig efteråt att det inte kändes som jag umgåtts med en mor/farmor utan mer som en äldre väninna! Det sorgligaste var när hon upprepade flera gånger att "vi fick ju aldrig några barn" (de träffades när hon var 40) och hur otroligt ensam hon känner sig i det stora huset.
Jag hoppas och tror att hon uppskattade mitt besök lika mycket som jag uppskattade att träffa henne igen. O och jag ska försöka köra till Schweiz över en långhelg i vinter, det är värt att göra en gammal dam glad.
Kram!

It´s all about me said...

Kenneth - eh?

Petra - Hon lär ju ha uppskattat ditt besök otroligt mycket! Ni borde verkligen bila ned dit i vinter och värma hennes hjärta. Härligt att bo såpass "nära" också att det faktiskt går att göra över en helg! Att få hembakad aprikospaj osv låter ju även som en bra bonus...

Vi ses snart, ser verkligen fram emot det!! Kram!