Så kom manana.

Som steg ett i vårt nya, kulturella liv halvsprang vi bort i regnet mot bion ett par kvarter bort. Vi slängde upp våra studentkort på disken, som inte gällde, och fick betala fullt pris (8kronor-det kunde vi stå ut med) Vi sjönk ned i varsin fåtölj och filmen slogs på. El Árbol - argentinsk independent movie. Det mesta vi hörde var dock hur det droppade mer och mer vatten in genom taket, trafiken utanför samt tjejen bakom som gäspade högljutt varje minut, nynnade lite för sig själv då och då, slog till mig i huvvet med paraplyet och lite senare väskan. Efter ungefär 10 minuter av världens tråkigaste film och till ljudet av vattnet som sipprade ner, ungefär 50 grader och ingen luft, sjönk jag ned i någon slags dvala. Vaknade till av världens värmeattack á lá liknande jag fick i Madrid sommar 2003 då vi var 8 pers i en tvåa där vi inte fick öppna fönstrena, hade en trasig fläkt och 6 stycken var svettiga puertoricaner. Jag stoppade vattenflaskan innanför tröjan för att inte svimma av värmeslag, såg hur folk reste sig upp lite då och då för att de inte heller stod ut med varken film eller temperatur, kanske vattnet som rann ned och lät mer än gamlingarnas prat på filmen (som mest bestod av närbilder på kokande grytor, bark, tvätt som hängdes, bäddning av sängar, rynkiga händer osv) Efter mutande med glass gick Ylva med på att dra efter en halvtimme, och vi var sju pers som gick samtidigt.

Vi klarade inte ens av steg ett i vårt nya, kulturella liv. Bio. Hur svårt kan det vara?