Thursday, October 15, 2009

Varning för ångestinlägg, but I can't help myself.

We are spiritual beings
having a human experience

Och jag vill gärna tro på meddelandet dagens kopp yogi-te säger. Jag kan inte och vill inte tro att det bara tar slut när vi lämnar denna värld. Döden ger mig ren och skär panik, som jag har skrivit så många gånger tidigare i denna blogg.
.
Igår fick jag veta att en bekants ex son dött i en olycka. 15 år gammal. Det hade lika gärna kunnat vara min lillebror (som fyller 15 i december). Jag kan inte tänka mig ett lyckligt liv om något av mina syskon skulle försvinna, det går bara inte! Den här killens knappa tonårssyskon förlorade dessutom sin mamma för ett par år sedan i cancer, så jag bara undrar - hur mycket smärta kan en familj utstå? Hur överlever folk som har varit i krig? I naturkatastrofer? Jag kan bara inte förstå.
.
Det allra värsta är att vi alla dör förr eller senare, så ingen kan säga någonting som tar bort min dödsångest. Snarare blir den värre för varje år som går, eftersom tiden tickar mot en säkrare död för varje minut.

13 comments:

egoistiska egon said...

Jag förstår mycket väl att ångesten inte hjälper av det jag säger nu, men jag tror ändå det är viktigt att fokusera på att vi alla (precis som du skriver) kommer att dö, förr eller senare. Vi kan aldrig veta när eller hur eller vem som dör först och vilka som blir kvar. Om man accepterar det till fullo kanske det är lättare att acceptera och lindrar ångesten? Inte för att det är speciellt lätt att göra det, det förstår jag. Men jag tycker bara det är så synd att ni som har sån väldig ångest inför döden osv mår så dåligt över det!

It´s all about me said...

Om det vore så lätt... men jag kan inte acceptera, det går inte. Mest rädd är jag inför ANDRAS död, inte min egen. Just att bli ensam kvar... fy fabian.

pim said...

jag håller med dig. det senaste året har jag haft en grym ånmgets över att mina föräldrar ev dör snart.d e blir ju knappats yngre och framförallt att jag då blir själv. jag har ju inga syskon och är singel. har jag träffst den rätte då så har man ju åtminstone något att prata med och vara med men att vara SJÄLV vilket jag förmodligen blir blir jobbigt..usch.. har haft grym ångest över och att acceptera det funkar inte

It´s all about me said...

Pim: Inte för att strö salt i såren, men om man har träffat den rätte och han dör? Det finns inga garantier för något. En av mina kompisar hade sambo, hund, barnplaner, allt - och så dog hon i cancer, 24 år gammal. Killen stod kvar själv. Och har man syskon kanske de som sagt dör, som den här killen gjorde. Ålder är hemskt, men jag blir mer skrämd av att folk rycks bort från en av andra orsaker (sjukdomar, olyckor...) Du kanske dessutom träffar den rätte närsomhelst! You never know!

Petchie75 said...

Så sorgligt, och jag undrar också hur mycket smärta man klarar av att ta. En kompis till mig förlorad sin pappa i cancer och sedan sin lillasyster i en bilolycka - det går inte att föreställa sig...
Jag är livrädd att jag ska förlora O - jag letade så länge efter någon och så träffade jag en sådan perfekt person som han... Jag har en kanske fånig tanke att jag vill hinna skaffa barn med honom, [inte bara] för att OM något skulle hända, så har jag (eller han om det händer mig något) någon som lever kvar... Det känns nästan som en förbjuden tanke!!

It´s all about me said...

Petra -jag tänkte EXAKT samma sak om M igår, att om något skulle hända, vill jag ha något kvar... (barn) HUUUUH! Jag blir galen om jag börjar tänka så här. Ursh.

Beklagar verkligen gällande din kompis, det är verkligen så att en olycka sällan kommer ensam... :(

annah said...

det är hemskt med dödsångest, jag led av det förr, men då var det för att jag fick ångest och det helt enkelt kändes som att jag skulle dö. Jag hanterar det lättare genom att jag verkligen tror man kommer till en bra plats där man återser sin familj/vänner osv. Men det värsta är såklart att själv förlora nära o kära :( Tänker på det du skrev om hur mkt en familj verkligen orkar... jag vet en nere i blekinge som hade 4 barn. ena dog i en olycka och 2 tog livet av sej ... så hon har bara ett barn kvar. HUR pallar hon leva vidare? :( usch. och i förgår var det en på peters jobb som tog livet av sej, han lämnade fru och 4 barn efter sej... döden ÄR skrämmande i sånna sammanhang.

Weronica said...

Tur jag sitter själv här på lunchen nu i skolan, så ingen ser mina tårar. Det är så hemskt. Han var så fiiiin och snäll kille med hela livet framför sej !!
Det är sååå orättvist. Jag har haft dödsångest sen 10 årsåldern, men den har bliit bättre med åren. JAg är rädd för att andra skall dö, men lika rädd för döden själv. Känns så sjukt att man bara är borta. Och aldrig kommer få uppleva något igen. inte om 100år, 1000 år... ALDRIG.. Det skrämmer mej !!! Hela grejen är SJUK..

It´s all about me said...

Önskar att jag också kunde säga så, att jag led av dödsångest FÖRR... Tyvärr blir den starkare för varje år, och dumt nog så ökar ångesten ju lyckigare jag blir. De perioder tidigare i livet då jag mått dåligt, har döden inte skrämt mig på samma sätt.

Och Wero, jag känner PRECIS som du!!!

Anonymous said...

Kram!

HannaElin79 said...

Usch vad jobbigt du måsta ha som lider av sån extrem dödsångest. Kram!

Lala said...

Jaa, fy farao vad jobbigt för dig! Lite "katastroftankar" som jag jobbade med då jag gick KBT. Det är ingen "vits" (känns som fel ordval men..)med all oro i "onödan". För 1) vi kommer alla dö 2) när det händer händer det (snyft!) och det är inte förrän DÅ man egentligen kan bearbeta och ta tag i det. Måste vara asjobbigt att gå runt och tänka på det hela tiden, det måste ta myckjet energi. Energi som man istället vill använda till att TA TILLVARA PÅ ALLT NU ist! KRAAAM!

It´s all about me said...

Fast man kan ju säga som så, att dödsångesten GÖR att jag tar tillvara på allt extra mycket nu! Varje sekund uppskattar jag allt, jag tar ingenting för givet - som jag tycker många verkar göra... så att det tar energi ifrån att ta tillvara på nuet kan jag inte hålla med om. Däremot håller jag med om att det är JOBBIGT med denna ångest, och att den inte leder någon vart är också sant eftersom vi alla ska dö.

Antagligen tänker jag dock extra mycket på det eftersom så många i min närhet eller extensiva närhet försvunnit bara senaste året - Farmor, mammas ex, mammas bästa vän, en vän till min syster... Hinner inte ens berarbeta en persons död förrän nästa ryker.

Tack för kramar Anki, Hanna och Lala!