Lördagslyx:

Jag blev totalt borskämd av M i lördags med önskade tre-rätters:

.

... Förrätt bestående av ruccola, spenat, coctailtomater och fetaost...

,
... Bouillabaisse med en massa lax, torsk och räkor. Saffrans-smaken sitter i än...
.
... Hemmagjord chokladmousse, jordgubbar och färsk ananas formad till små hjärtan, hihi!

Live på Sugarbar.

Igår efter jobbet åkte min träningskompis Tanja och jag till den persiska restaurangen/baren Sugarbar i stan för att se min söta vän Caroline uppträda - för första gången! Vi mötte även upp mina andra vänner och käkade persiskt mat (inte särskilt tilltalande för smaklökarna, men mycket bra valt ställe - Carolines pappa är dessutom från Iran). Efter kycklingsspett och ris ställde vi oss i en förväntansfull skara vid scenen när Caroline började spela piano och sjunga. Jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Jag tror helt klart på en skiva i framtiden. Kanske blir hon en liten stjärna i Australien... När jag lärde känna Caroline var hon som en liten knopp, och nu har hon slagit ut i full blom. Helt underbart.
.
Förövrigt tyckte jag att det var skitmysigt att göra en sån grej en vardag. Dessutom extra kul att jag har börjat hänga med träningskompisarna på fritiden - de är helt amazing. Annars blir det mest alltid hem, ta det lugnt, träna, möjligtvis träffa släkt, hem till nån och äta middag och hänga lite. Eftersom jag både jobbar, tränar och bor inom en radie av 3,5 km blir jag extra lat och håller mig mest i hemtrakterna på vardagarna (Hur svårt är det att sätta sig på en buss i 15 minuter eller tunnelbana i typ 10 egentligen?).

Recension av fler Februariböcker:

Under månaden som gått har jag, förutom Lolita, läst en bok jag skäms för; En av Denise Rudberg. Som en dålig såpa. Helt meningslös. Hette den Åse? Den handlade om en överklasstjej som startat eget och som det går så bra för, och såklart hittar hon stora kärleken och hinner med lite dramatik på vägen. Inte bra, alls. Jag har läst flera av Rydberg (don´t ask me why), men en jag faktiskt halvgillade var Väninnan.
.
Sedan läste jag Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, och som vanligt blir man helt medryckt av hans böcker! Jag älskade både Låt den rätte komma in och Människohamn - så även denna. Kanske snäppet bättre än Människohamn till och med. Författaren har sån fantasi, språk, inlevelse - allt! Den här boken är lättläst, sorglig och vacker - trots att storyn är totalt orealistisk. Fem stjärnor på Boktipset.se!

Recension av Lolita:

Boken av ryska Nabokov är vidrig och vacker på samma gång, och märkligt nog gör den att man någonstans känner sympati med mannen - Humbert, Humbert - trots att han är en pedofil och ett, som han beskriver sig själv, monster som från första ögonblicket blir handlöst förälskad och senare besatt av tolvåriga "nymfetten" Dolores (Lolita). Ett barn, som han sedan blir styvpappa åt. Jag är helt förundrad över hur ett sådant makabert ämne kan beskrivas med sådana vackra, poetiska ord. Språket är ett nöje att läsa från början till slut, även om boken någonstans efter de första 200 sidorna var seg i ungefär kommande hundra. Slutet tog en totalvändning och kändes nästan som en annan bok, men fortfarande lika vacker.
.
För att citera lite av de vackra vidrigheterna från boken:

...på ett strategiskt ställe med min skolkande skolflicka intill mig i bilen, för att se på barnen som lämnade skolan - alltid en vacker syn. Nöjet av detta slag tråkade snart ut lättuttråkade Lolita och eftersom hon i likhet med alla andra barn saknade förståelse för andra personers nycker brukade hon förolämpa mig och mitt behov att bli smekt av henne medan blåögda små brunetter i blå shorts, rödluvor i gröna boleros och suddida pojkaktiga blondiner i blekta linnebyxor promenerade förbi i solskenet.
.
Jag brydde mig egentligen inte om var vi bodde så länge jag kunde låsa in Lolita någonstans...
.
...ty vad jag fruktade mest var inte att hon skulle ruinera mig, utan att hon skulle skrapa ihop tillräckligt med pengar för att rymma...
.
Hon famlade efter ord. Jag skänkte henne dem i tankarna. "Han krossade mitt hjärta. Du krossade mitt liv".
.
Boken får ändå högsta betyg av mig på Boktipset.se trots ämnet, och jag är förstummad över hur boken ens har kunnat skrivas. Jag måste se Kubricks film - som med all säkerhet framställer boken på ett helt annat sätt, säkert som en något snedvriden kärlekshistoria och inte som den vidrighet den faktiskt är när man läser mellan raderna.

Städerska?

Städar och lyssnar på Madonna denna söndagkväll efter lax-och alfapeteftermiddag hos mormor (och ja, jag lärde henne att strecha ryggen efter motionscykeln).

,

Tänkte på att jag inte tycker att det är så snorkul att dammsuga och diska direkt. Men sen tänkte jag på då vi hyrde en lägenhet i Buenos Aires och en städerska kom varje vecka. Städerskan ingick liksom i hyran. Jag ogillade det så sjukt mycket. Kände press att städa innan hon kom, tyckte att det var jobbigt att hon pillade på våra saker och tog i vår disk. Pinsamt, nästan. Och jobbigt. Tyckte synd om henne. Vem vet var de händer varit och var de tvingas vara? Typ.

.

Med det i åtanke gläder jag mig faktiskt ändå åt att städa själv, för jag har provat på att ha en städerska och jag gillade det inte. Inte alls.

Realtid from SL with love.

15:54 mot Västerhaninge Ny tid 16:39
16:09 mot Västerhaninge Ny tid 16:37
16:24 mot Västerhaningen TÅGET ÄR INSTÄLLT
.
Ska det blir taxi igen på SL:s bekostnad som igår månne? Har iallafall en skitgod brunch i magen som åts med träningskompisarna. Alltid något.

Avundsjuka?

Hej kära Bullen.

l

Jag har ett problem. Jag blir avundsjuk på översminkade, blonderade överklassbrudar som inte jobbar eller pluggar och lever på sin killes pengar och får en väska av äääkta alligatorskinn i present.

l

Not!

.

När man reagerar på en sådan sak, och främst över hennes egen kommentar att hon allmänt inte har någon koll eller intresse av vilka djur som är utrotningshotade osv, så får man den sedvanliga kommentaren att man bara är avundsjuk. Så fort man reagerar på någonting osmakligt som har med pengar att göra i Sverige så blir man kallad avundsjuk. För visst är man avundsjuk på en sådan sak? Är ni inte det? Ignorans, materialism, ytlighet och produkter av utrotningshotade djur är precis vad jag suktar efter! (OBS - vet bara att alligatorer var utrotningshotade förut, vet inte om de är det längre?).

.

Jag är också avundsjuk på att vara helt beroende av min pojkvän och ägna dagarna åt att sova till typ kl.16 medan jag ser livet passera utan att uträtta en enda sak av värde eller djup.

.

Åh, jag är så glad över att vara jag och att jag har det jag har! Erkänn att ni är avundsjuka?

.

Ps. Dagens bloggtips är med andra ord denna blogg. Jag trodde under flera veckor att det var en påhittad blogg, men den verkar dock vara sann.

Whats up with killar och innebandy? Och så snacket med chefen, ja.

En timme innebandy med jobbet?

Bad idea.

Jag kan bara skriva med vänster hand och möjligtvis högra pekfingret. Tummen är uppsvälld till det dubbla och lite blod har sipprat ut från sönderslaget nagelband. Högra benet är rött efter parerade bollar och min hjärna försöker febrilt komma underfund med vad det är med killar och bandy. Jösses amalia alltså.

Jag tröstäter Ben & Jerrys (efter två laktostabletter) och ska kolla på finalen av Biggest Loser istället för att gå och träna spinning och pump.

.

1:1 med chefen, ja. Alla i teamet väntade spänt på The Good News.

Som inte kom.

Det kom inga news alls.

För hon på Finance som han skulle prata med var sjuk utan att meddela honom, och HR-chefen var på semester. Fint, han hade ju bara flugit från Köpenhamn. Förvisso knappast bara för detta, men ändå.

Snart, jag prioriterar det den här veckan.

Sure, jag har bara väntat i 16 dagar.

Jobbigt bara när bollen ligger hos flera andra som inte verkar orka skjuta den i mål.

Smånervig.

Strax 1:1 och lunch med danska chefen. Jag hoppas på good news.

Måndagsmorgon?

Jag vaknade typ 4:30 imorse och kände att aaaah, det är bara söndag! Typ 3 sekunder senare kom jag på att det var måndag.
.
Aj.
.
Den här helgen gick alldeles för fort men var samtidigt väldigt bra. Lugn fredag, träning på lördag och sedan hyrbil och inflyttningsfest i Uppsala hos Sophie, och på söndag mys med sötaste Nerea (nu 10 månader) och familj. Även M smälte av Nereas stora bruna ögon och skratt. Åååh, hon är så underbar att mitt hjärta gör ont! Tänk att få en liten sån en dag...
..
Back to work. Och så har jag blivit värvad till jobbets bandylag. Vi får se imorn om det var ett bra eller dåligt beslut.

Ur en pedofils hjärna.

Intet ont anande började jag läsa Nabokovs klassiker Lolita häromdagen. Jag visste faktiskt inte vad den handlade om, but little did I know att den handlade om hur huvudpersonen tänder på småflickor och hur man helt enkelt tas in i hans...hjärna.
.
I en pedofils mind, alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men jag ska läsa ut den. Språket är bra och ja... jag vet inte. Vet inte alls.

Morgonpasset.

Jobbar heltid sen efter semestern i väntan på framtiden. Varje morgon lyssnar jag på Morgonpasset i P3 med Kodjo, Hanna och Martina när jag promenerar till jobbet i ur och skur (30 minuter). Har jag tur och går lite senare avnjuter jag dagens gäst, som är alltfrån Ingvar Karlsson till amerikanska ambassadörer, artister och författare. I'm Lovin' it. Går alltid och ler och skrattar för mig själv, och den dagliga promenaden blir alltid rolig trots att jag halkar fram på isiga vägar och går omvägar för att slippa Varning För Istappar Och Snöras. Förutom när jag ska gå hem, då. Mindre kul. Inget morgonpass.

Min mormor alltså.

Jag pratade med mormor idag. Hon berättade att hon hade fått lite ont i ryggen och jag tänkte att det är fasen inte lätt att bli gammal (88 bast i sommar). Fast då berättade hon att det snarare var träningsvärk från nya motionscykeln, så vi bestämde att jag skulle lära henne att strecha ryggen under vår nästa Alfapetkväll.
.
Min mormor alltså, få är som hon.

My sisters keeper.

På planet till och från Puerto Rico (skitomiljövänlig att flyga, jag vet!) kändes det grymt lyxigt att ha en egen tvskärm för varje säte och kunna välja mellan mängder av nya filmer, olika spel, musik, tv osv (länge leve Air France via Delta!). Dessutom korkades champagnen upp (eftersom det ingick i flygriset) medan jag alltså avnjöt en mängd filmer under den långa resan. Störst intryck gjorde My sisters Keeper som fick mig att snyfta i mörkret. Riktigt, riktigt bra och sevärd. Stark, hemsk och vacker på samma gång. Se den!
.
Ps. Gällande mitt förra inlägg så ger jag upp eftersom jag tror jag att jag blev rätt missförstådd. Jag vill inte offra mitt nulevande liv, men jag är beredd att göra det om det är det som krävs gemensamt. Jag vill gärna bo på landet och odla en del eget, men det skall skapas med eftertanke och planering och inte genom att bo ensam i en stuga utan el och vatten. Samtidigt är jorden utom all räddning, befolkning och förstörelse bara ökar och det ligger tyvärr i människans egoistiska natur.

Mother Earth.

När vi var på observatioriet i Arecibo första veckan på Puerto Rico så fanns det en sån där "population counter" inne i mini-museet. Nog för att jag vet att jordens befolkning ständigt ökar, men att se siffrorna ticka konstant gav mig panik. På den tid vi var där ökade jordens befolkning med cirka 20 000 personer, dvs cirka 2.8 personer per sekund. Nu är jag jättehemsk, men förstår ni vad det innebär när alla barn får vaccinationer? När alla människor får sjukvård? Hålls vid liv in i det sista? Inte ens får dö fast de vill? (syftar på aktiv dödshjälp). Förstår ni vad det innebär om fem år, tio år, femtio år? Ingenting kommer finnas kvar. Ingen riktig mat, inga korallrev, ingen skog, således inget syre, ingen bensin, ingen olja, ingen plast, inga jobb, inget rent vatten. Krig, svält och våld kommer finns överallt innan hela mänskligheten dör ut. Jag har tänkt på detta länge, men nu tänker jag på det nästan hela tiden, att allt jag gör bara förstör, att vi bara är bakterier på jordens yta som inte gör något gott överhuvudtaget. Bara att spola i toaletten, köpa mat i förpackningar, borsta tänderna, slänga gamla strumpor, köpa nya strumpor, precis allt.

.

Men vem vill inte hjälpa barn som svälter? Jordbävningsoffer? Fattigdom? Vem har rätt att avgöra vem som får leva och vem som måste dö? Samtidigt, när alla överlever och befolkningen bara ökar, så kommer vi alla dö i slutändan eftersom det inte finns något kvar till någon. Jordens resurser är knappast obegränsade.

.

Vem är beredd att gå tillbaka 100 år i tiden för att rädda jorden? Sluta använda vattentoalett, dusch, bil, smink, en massa kläder, engångstamponger och blöjor, engångsmjölkförpackningar, en massa papper? Jag skulle helt ärligt göra det, om vi gjorde det tillsammans. Jag skulle till och med gå med på barnafödsbegränsning, allt för att rädda jorden. Det värsta är att det inte går att göra allt detta själv. Jag skulle inte överleva i världen såsom den är skapad nu, inte med de förutsättningarna jag har nu (med mer pengar, så jo). Tänk bara på hur hela USA är skapat - du kan inte göra någonting utan bil, samhället är uppbyggt på snabbmat; mindre rika har inte råd att köpa nyttig mat när snabbmaten är hundra gånger billigare.

.

Jag blir helt galen när jag tänker på det här, rädd över hur många som överlever. För man får ju också tänka på att befolkningen ökar med 2,8 personer per sekund nu ja, men allt är i kvadrat, så när vi är uppe i 7 miljarder kommer det öka med många fler per sekund. Då väntar massvält och desperation. Kanske är det jordens sätt att säga ifrån genom att skapa naturkatastrofer och nya virus? Hur mycket ska det krävas för att vi ska förstå?

.

Jag vill bo på landet, odla min egen mat. Jag kan lätt ha utedass och skippa onödiga grejjer bara jag har råd och kärlek. Alla älskar Nyew York, jag har gått från att ogilla staden till att...ogilla den sjukt mycket mer. Stad över huvudtaget är bara skit; utsläpp, smuts, inget imponerande, komsumtion, materialism. Jag vill ha natur! Fattar inte ens hur jag kan bo i Stockholm när jag ändå gör allt för att undvika själv staden (bara att åka igenom stan ger mig panik, och att gå på stan är det allra värsta), och fattar ännu mindre hur folk kan älska stora städer med massa fula skyskrapor, oren luft och smutsiga gator.

.

När ska något hända som förändrar oss?

Caribbean sunrise down the street.

* Missing it already*

A cheesekiss, somebody?

Nån som vill ha på sig det här på en dejt kanske? Kunde bara inte låta bli att köpa det... USA har verkligen allt!

Skrytblogg (eller möjligtvis fakta?)

Idag fick jag betyg på C-uppsatsen; VG! (Vilket är högsta betyg). Fick VG på hela förra terminen också för den delen (teori & metod) och faktiskt slutbetyg i alla stora kurser i offentlig rätt. Det känns extra bra eftersom jag på sista tiden har jobbat typ 30 timmar i veckan utöver allt plugg. Lön för mödan, som det heter. Nu ska jag bara stoppa in mina andra juridik-kurser sen tidigare så att jag får en riktigt fet kandidatexamen innan diplomet förhoppningsvis anländer.

FOUND FOUND FOUND!

Yes, precis nu kom budet med min väska, hallelujah!
.
Hoppas M får sina två också; igår hade de ringt honom klockan 20 och sagt "vi kommer senast klockan 22", men ingen kom.

Fem januariböcker:

Under januari har jag läst en del böcker, förutom att själv lämna in en uppsats på 70 sidor text och läsa och opponera på en lika lång. Ibland blir jag helt manisk med läsandet och vill inte göra något annat. Fem böcker på typ två veckor:

• Envar av Philip Roth


• Dödergök av Katarina Wennstam


• För att lämna röstmeddelande tryck stjärna av Bodil Malmsten


• Americanos av Magnus Linton


• Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Den sistnämnda rekommenderar jag verkligen alla att läsa - Vacker, enkel, annorlunda, underbar! Dödergök var däremot en riktig miss - med tanke på att jag gillade hennes Smuts hade jag förväntat mig något ungefär lika bra, men den här skulle jag inte rekommendera någon att läsa. Storyn var bra i sig, men språket var tomt, dialogerna meningslösa, irriterande. Och sen att den lilla spanskan som skrevs var felstavad och grammatisk inkorrekt gjorde mig bara ännu mer arg. Att jag läste ut alla 540 sidor är i sig ett mysterium... Envar var allmänt mörk och gav mig ångest, död död död och ålderdom, medan för att lämna röstmeddelande var bra, kort, lättläst och träffsäker. Americanos är ett måste att läsa, den är ett reportage om latinamerkas nya rebeller och boken nominerades även till Augustpriset 2005.

Hej nya liv efter kandidatexamen!