Recension av Lolita:

Boken av ryska Nabokov är vidrig och vacker på samma gång, och märkligt nog gör den att man någonstans känner sympati med mannen - Humbert, Humbert - trots att han är en pedofil och ett, som han beskriver sig själv, monster som från första ögonblicket blir handlöst förälskad och senare besatt av tolvåriga "nymfetten" Dolores (Lolita). Ett barn, som han sedan blir styvpappa åt. Jag är helt förundrad över hur ett sådant makabert ämne kan beskrivas med sådana vackra, poetiska ord. Språket är ett nöje att läsa från början till slut, även om boken någonstans efter de första 200 sidorna var seg i ungefär kommande hundra. Slutet tog en totalvändning och kändes nästan som en annan bok, men fortfarande lika vacker.
.
För att citera lite av de vackra vidrigheterna från boken:

...på ett strategiskt ställe med min skolkande skolflicka intill mig i bilen, för att se på barnen som lämnade skolan - alltid en vacker syn. Nöjet av detta slag tråkade snart ut lättuttråkade Lolita och eftersom hon i likhet med alla andra barn saknade förståelse för andra personers nycker brukade hon förolämpa mig och mitt behov att bli smekt av henne medan blåögda små brunetter i blå shorts, rödluvor i gröna boleros och suddida pojkaktiga blondiner i blekta linnebyxor promenerade förbi i solskenet.
.
Jag brydde mig egentligen inte om var vi bodde så länge jag kunde låsa in Lolita någonstans...
.
...ty vad jag fruktade mest var inte att hon skulle ruinera mig, utan att hon skulle skrapa ihop tillräckligt med pengar för att rymma...
.
Hon famlade efter ord. Jag skänkte henne dem i tankarna. "Han krossade mitt hjärta. Du krossade mitt liv".
.
Boken får ändå högsta betyg av mig på Boktipset.se trots ämnet, och jag är förstummad över hur boken ens har kunnat skrivas. Jag måste se Kubricks film - som med all säkerhet framställer boken på ett helt annat sätt, säkert som en något snedvriden kärlekshistoria och inte som den vidrighet den faktiskt är när man läser mellan raderna.