It´s all about Farfar:

Jag hittade fredags-temat här och här, och sjönk själv iväg i farfars-tankar.
.
Min farfar var distriktsmästare i backhoppning, och så var han snickare. Han var säkert mycket annat också, men dessa saker var farfar för mig.
.
När jag var lite och finaduken var framlagd i huset i Fagersta var jag rädd att spilla, men farmor sa det gör inget om du spiller. När jag sen spillde sa jag men farmor sa att det inte gjorde något varpå farfar röt åt mig att men du behöver ju inte göra det med flit! Det hade jag inte gjort heller. Efter det var jag alltid lite rädd för honom. Jag var så liten, han så stor.
.
En annan gång fick jag ett vitt kuvert med en sedel i. Men stor förväntan öppnade jag det ivrigt och hittade en hundralapp varpå jag utbrast men, en sån här har jag ju sen förut! Jag hade sett fram emot en ny sedel till samlingen, kanske en tia eller femtiolapp. (Ack du ick penga-beroende tanke, var är du nu?)
.
När farfar skulle såga ner en stor gren i pappas hus i Tyresö (som han bodde i ett tag, utan vatten och toalett och jag trives som fisken i vattnet i skogen utanför) ramlade den ned på farfars ben och han störtade ned från trädet. Farmor sa efteråt bestört att han hade ju kunnat avlida! varpå jag svarade ja, och så kunde han ju ha dött också! Fortfarande liten, han så stor.
.
Farfar var en bestämd storvuxen man från Norrland med vitt hår och glasögon, väldigt stilig i mina ögon och alltid med fina tröjor. Han hade ett bord med klockor i hallen och skåp han hade gjort själv. Jag var bara 15 år när han dog och minns hur pappa ringde och sa att nu är det över, han har somnat in och för första gången ser jag honom utan grubbelrynkor i pannan. Farmor sålde huset och levde vidare tills den 14 september 2008 då hon fick lunginflammation och somnade in.
.
Det känns faktiskt extremt jobbigt att tänka på att de aldrig kommer tillbaka. Aldrig. Hur går det ens att förstå en sån sak, när alla minnen är så tydliga?
.