Min kille är ute och reser med jobbet. Igen. Jag känner mig lämnad. Titt som tätt åker han iväg, en vecka eller mer, ibland mindre. Inte som jag, ett par dagar till Danmark här och där, utan till andra sidan jorden. Långt bort där det blir sandstorm och termometern visar 50 grader. Ibland får man telefonsamtal som det här:
-Jag har varit med om en bilolycka!
-Vad fan, shit, vad har hänt?
-Vi blev påkörda bakifrån. Hinner inte prata nu, måste lägga på, polisen kom just!
Eller sms såhär:
-Är tillbaka på hotellet nu. Lever. En bilbomb sprängdes tidigare idag ganska nära.
Det känns nästan alltid (men inte alltid) som världens undergång när han reser, och han reser ofta. Tänk om han DÖR? Vad fan gör jag då?! Nu sitter jag här och äter resterna från gårdagens middag med pappa (gazpacho) och känner mig ensam. Min sista semesterdag (på två veckor - sedan 5 dagar till Sant Pol i Spanien, om han inte DÖR vill säga) och solen skiner. Skynda att älska utläst (påmind om döden), telefonen tyst, kroppen förkyld. Måste hitta på något. Igår fick jag champagne hos min Träningskompis och kom hem senare än tänkt, men jag känner mig ändå ensam. Jätteensam. Det är nästan så att jag längtar till jobbet, men bara lite. Pyttelite.
7 comments:
Men duuu!! Känner igen det där lite grann, i alla fall katastroftänket. Det är jobbigt! Och alltid jobbigt när de är långt bort. Kram!
Men duuu!! Känner igen det där lite grann, i alla fall katastroftänket. Det är jobbigt! Och alltid jobbigt när de är långt bort. Kram!
Ja ursh, har nästan alltid katastroftänkt. Fast i dessa fall känns de lite befogade, speciellt då han åker till typ Världens farligaste Land och inte ens får lämna hotellet förutom i säkerhetsbil. Nåväl, han är åtminstone på ett lite bättre ställe nu! :)
Jag har funderat lite på din rädsla för döden...
Jag försöker få ihop ett inlägg om dödsångest (jag är på många sätt själv drabbad) och återkommer när/om jag hinner:)
Min dödsångest blir som starkast i samband då folk i min närhet dör (förståligt), nu var det ett tag sedan - vilket samtidigt är lite läskigt, eftersom jag vet att folk alltid dör just som jag nästan, nästan inte tänker på döden dagligen... det är så många som har dött de senaste åren... Just nu är min rädsla för döden hanterbar, men jag gillar INTE när han befinner sig i såfarliga länder att han faktiskt måste ha vakter med maskingevär utanför fönstret och endast åka i bepansrade bilar och första klass på flyget eftersom man får särskild eskort då... Måste dock erkänna att jag även är orolig bara han kör bil själv genom stan iofs... *Suck*
I viss mån kan ju katastroftänkandet vara bra, så länge man lyckas styra in det till områden man har någon chans att påverka. Även om jag kunde skulle jag nog inte vilja vara en av de där "det händer inte mig"-människorna som struntar i bilbälte, låter sin partner ta 100% kontroll över hushållsekonomin 'för vi kommer ju vara tillsammans för alltid och alltid', osv. Men jag förstår att det är skitjobbigt med katastroftänkandet när det handlar om saker du inte direkt kan påverka, som vilka bilar som kommer att explodera på andra sidan jorden. Det enda man möjligen kan göra är väl att dubbelkolla att arbetsgivaren har tecknat en helt fantastiskt superb försäkring så att ens partner har rätt till bäst möjliga sjukvård och extrema mängder stöd och rehabilitering om någonting skulle hända.
Lena: Helt sant, någon form av realism måste ju ändå få finnas. Och saker händer ju hela tiden, annars skulle inte de andra i min närhet ha kolat vippen. Och nu snackar vi såklart inte bara ålderdom, utan för tidiga bortgångar.
Nåväl; problemet är bara att typ alla dör när väl en bilbomb smäller, men absolut - jag hoppas att försäkringen är bra (antar det). Han är kvar där nere, vet inte riktigt när han kommer hem... TACK för dina ord!
Post a Comment