Buenos Aires by night.

.
............Utsikt från vår balkong. Fotograf: Ylva.

Idag köpte jag Julieta Venegas skiva. Det är roligt att shoppa nyheter för 60spänn. Det är också roligt att gå på bio för 8 kronor, iallafall om filmen är bra. Och filmen vi (Ylva, Cristobal, Carlos, jag) ska se ikväll "ska" vara bra... ("Quien dice que es facil") Ylva har börjat plugga spanska nu sedan i måndags, så jag har typ 6 timmar för mig själv om dagen. Timmarna går så fort i Buenos Aires att man inte ens hinner reagera. Det har redan gått fem veckor. Angående mitt jobb i Stockholm blir det delat ansvar med en kollega, men får iallafall mycket fler timmar och man kan ju hålla tummarna för en liten löneförhöjning.

Julieta Venegas.

Min favorit just nu:
Eres para mi

Tigre.

.......................Terere-drickande på t-banestationen (Ylva, Carlos, Cristobal)
.......................................Floden i Tigre. Hus till salu?

.......................................Hängmatte-soft på hostallet.

I Buenos Aires springer folket runt med termosar och dricker mate hela dagarna. I Paraguay springer folket runt med kall terere eftersom det där, som Carlos el paraguayo sa, "är sjukt varmt 360 dagar om året". I sin 1,5 liters termos häller man i is, vatten, lime, lite yerba om man vill för olika ändamål, fyller sin lilla kopp med yerba och sticker ned metallsugröret med filter. Alla dricker ur samma mugg och sugrör, men en hel kopp åt gången. När man lämnar tillbaka koppen med utsugen yerba till termosinnehavaren får man passa sig för att säga gracias. Tack betyder att man inte vill ha något mer. Så, idag har jag druckit ungefär 10 koppar terere och typ 5 liter vätska till eftersom det var så hett att jag till och med höll på att svimma på en restaurang. Som Laura varnade oss för länge sedan händer det ganska ofta att folk svimmar i Buenos Aires på sommaren. Jag var så mätt på vätska hela dagen att jag glömde bort att äta på nio timmar. Efter lite hejdå till Magnus på hostallet, juice och frukt ute, pingis med Cristobal och Hernan, drog Ylva, Cristobal, Carlos och jag till Tigre. Mina byxor satt som fastklibbade hela dagen. Vi åkte iallafall båt genom flod-deltat i en timme, var på en marknad, såg sköldpaddor i en smutsig flod, drack mer terere, och kom hem runt 22. Det är nu söndagnatt klockan 01 och det är ett jävla liv utanför. Karnevalen är i full gång. Jag hör inte ens vad jag tänker.

Fredagsnatt i Buenos Aires.

.................................Cristobal och väggmålning mellan oss och hostallet. ...........................................Hernan och jag.

...........................................Chilenaren Aldo och jag.

...........................................Cristobal, alias "abuelo" och jag.

Igår lagade Cristobal middag i vår lägenhet, medan Magnus, Ylva och jag latade oss. Han skar kyckling direkt på diskbänken, rökte samtidigt och råkade grilla vår kökshandduk. Men maten var grymt god. Runt 00 drog vi på transvestit-festen på Hostel Rocca som mer var en vanlig fest eftersom ingen bytte kläder med den andre, drack Pisco på Aldos rum, dansade på hostallets lilla disco, sprang runt och pratade med folk från hela världen och Ylva hittade en blond peruk. Vi kom hem klockan 07, och nu har Aldo och hans syster åkt hem till Santiago, Chile.

Balkongsoft.

.

Jag svettades typ ihjäl på balkongen igårnatt när vi bjöd över grabbarna på lite Quilmes (som vi inte ens hade hemma) Satt och översatte allt som en galning och insåg att nu efter några veckor kommer spanskan typ lika lätt som svenskan. Typ. Och det är så himla roligt att lära sig argentinska och försöka snacka som dem, typ "vos sos re boludo" och uttala r:en som de gör. En av mina största drömmar när jag var liten var att bli sydamerikanska. Få bruna ögon, snacka spanska, vara kort och liten. Nu blev det ju inte riktigt så, men spanskan är helt okej numer. Därför orkar jag heller inte förklara när folk varje dag frågar sig hur jag pratar "perfekt spanska" (vilket inte ens är sant) Jag brukar dra till med att "porque es re facil". Eller så säger jag nått annat som får dem tysta. Eller jaha, jag kanske ska säga som det är? Jo, när jag var 6 år och började jag läsa spanska i skolan, så fick jag grunderna och slapp värsta brytningen. Sen läste jag resten av min skoltid, mamma blev ihop med en bolivian när jag var typ 8 som lärde mig svordomar och annat (och de var tillsammans tills ganska nyligen) sedan efter alla år i skolan med spanska träffade jag en puertorican på Dominikanska Republiken och vi var tillsammans i tre-fyra år och han lärde mig rolig puertoricanska och jag bodde där fram och tillbaka (fysiskt och psykist) då vi var tillsammans, jobbade på olika ställen på min underbara ö och hängde bara med puertoricaner. Sen drog jag ett år till Spanien för att sätta ord på allt jag kunde, få förklaringar till allt jag sa och lära mig stava bättre. Andra terminens nivåtest satte mig högst upp så jag slapp massa löjlig konversation som de andra utan fick läsa roliga kulturklasser, så som litteratur, konsthistoria och annat. Sen har jag rest lite till, fem veckor i Bolivia, tillbaka till Karibien, tillbaka till Spanien, och nu ett par månader i Argentina. Jag har också läst spanska på universitetet ett år och det hör till min utbildning. (Språk-jurist) Sen har jag vikarierat lite som spansklärare samt ryckt in som tolk på S.Ö.S. Och massa vänner är sydamerikaner. Det är därför jag kan spanska. För att jag alltid velat det och för att jag alltid strävat efter det. Och för att antagligen det enda jag är bra på är språk. As simple as that. Jag kanske ska säga det nästa gång någon frågar?

Detta var inte menat som en skryt-blogg, men jag lovar att folk frågar hundra gånger per dag. Som om jag skulle fråga alla svensktalande invandrare i Sverige hur det kommer sig att de kan så bra svenska?

La Boca.

. Idag lyckades vi äntligen ta oss till La Boca, med svensken Magnus. Det var väl ungefär 35+ och strålande sol, och Ylva gick och frös. Rätt coola hus och det känns bra att ha varit där, att väl inne på femte veckan faktiskt ha lyckats se en riktig turist-attraktion. Innan det postade jag brev och Ylva gjorde ett nivå-test för spanskan hon ska läsa här. Med andra ord behöver vi inte skämmas idag.

Mer bilder finns att se på resedagboken.

(Vore roligt om alla som läser kunde lämna en liten kommentar i detta inlägg så att jag vet vilka som följer mitt liv och inte)

Pensamientos.

........................................ Palermo Hollywood.

Igår var jag ledsen halva dagen. Över allt och inget. Med allt detta slappande finns det egentligen så mycket tid till att tänka. Så, jag tänkte. Jag tänkte på när jag var lite och fick raseri-utbrott och mamma höll fast mig tills det inte var någon idé att försöka slita sig loss längre. Och jag minns att jag inte ville att hon skulle släppa, vad jag än sa eller gjorde. Jag minns när vi hade åkt bil och jag låtsades sova för att det var så mysigt när de bar upp mig och trodde att jag sov. Jag sov inte, jag var vaken och låg där och försökte andas extra tungt för att de inte skulle tvinga mig att gå själv. Jag vet inte varför det gjorde mig ledsen egentligen. Jag tror helt enkelt att jag börjar bli äldre i mitt sinne och tänka på ett annat sätt. Jag längtar faktiskt hem till Stockholm. Inte till kylan, men till att ha fullt upp, och allt annat. Jag vet inte vad egentligen. Vet inte ens vad jag skriver.

Vandring i det gröna.

.
....Hostelboys från Chile och Tucuman, syrran & jag. Foto: Cristobal, porteño.

.............................................Buenos Aires by sun. .............................................Utkanten. Jag blir helt yr i huvvet av att kolla i alla tusen olika bostadsförmedlingar jag är med i. Skb, Signalisten, botkyrkabyggen, Sthlms stad, alla tusen Ylva är med i, alla lägenheter man vill ha, inte kan få, kunde ha fått men missade, önskar att man fick, vill ha och kan få men har inte råd. Tänk vad mycket lättare det är att få en lägenheter i andra städer...Jag har ändå stått i 20 år i kö om nåra månader, och ändå kan jag bara få utanför tullarna.

Som plåster på såren bor vi mitt i smeten nu. Det är så mycket centrum att jag nästan saknar förorten med massa fin natur, vatten och lugna vägar. Försökte mig på en promenad idag längs stan men fastnade bara bakom sega tanter, gubbar med käppar, fick skit i ögonen från bilar, vattenstänk i håret från airconditions, och stå massa sekunder som kändes långa som år för att vänta på grön gubbe. Framåt eftermiddagen gick vi iallafall till ett reservat utanför hamnen. Cristobal envisades med att det skulle ta en kvart, och jag försökte övertyga de andra om att en argentinsk kvart inte är som en chilensk eller svensk kvart. I vanlig ordning trodde ingen på mig, men det tog en timmes promenad dit, en timme hem och två timmars gående i själva reservatet. Äntligen har vi fått lite "kompisar", eller iallafall lite snubbar att hänga med, innan de reser vidare. Och imorgon bär det av till La Boca. Mañana, alltså.

Väggmålningar.

...................................På väggen i Palermo.Det finns planer på att fixa en bok när vi kommer hem på alla helgrymma schablon-vägg-målningar som finns att beskåda över hela staden.

Imorgon är det iallafall fyra veckor sedan vi åkte från Stockholm. Och jag känner mer och mer hur jag behöver tidspress på mig för att få saker gjorda. Både igår och idag har vi iallafall hängt med svensken vi träffade på båten till Colonia. Igår var det som sagt grillning på hostallet (kom hem runt 3 och hade till och med blivit kompis med en porteño) och idag tog vi t-banan till Palermo Hollywood och åt på Malas Artes. Det finns så sjukt mycket coola affärer däromkring. Vad sägs om allting gjort av stearin? Eller en hel affär med fjärils-lampor? Imorgon är det sagt att vi faktiskt på riktigt ska skärpa oss. Så, vi ska riktigt turista och ta oss till El Caminito i La Boca, som typ är den största turist-attraktionen av dem alla. Och jag ska faktiskt ta mig upp före klockan 11 och knata ner till hamnen för en power walk. Jag ska.

Yes!

...........................................................Ylva tog denna underbara bild på färjan till Uruguay...

Jag är så himla glad! Fick precis ett mail av huvudchefen som frågade mig om jag är intresserad av "utökat ansvar", eftersom butikschefen skall sluta om 3 veckor... Jag hoppade just upp och ned tills jag blev helt yr och var tvungen att sätta mig. Nu stänger butiken igen för gott 30 september, men då ska jag ändå iväg till Barcelona och plugga juridik i två terminer (efter det har jag bara uppsatsen kvar innan jag blir språk-jurist) ...så...KAN det bli bättre? No! Dessutom skiner solen (igår var det pisskallt) och vi ska gå ner till hamnen!

.

SENARE: Det blev ingen hamn. Men vi ska på Asado (grillning) på ett hostel vid Kongressen om ett par timmar. Vi träffade en svensk, som "känner" en jag känner (it´s a small world) på båten till Uruguay, och hans kompisar ringde nu o babblade spanska. Vi har ingen aning om vilka det är eller någonting, så om vi aldrig hör av oss igen (typ filmen Hostel) vet ni att utgångspunkten är någonstans på hostallet La Roca, våning 1.

Carnaval.

.
Det är Karneval på vår gata. Så trevligt tänkte vi. Mariquita ( som i mina öron betyder lill-bögen) uppträdde och tåg med trummor och folk i fina dräkter dansade fram. Och gör fortfarande.

Två glada systrar, omedvetna om vad som väntade bakom hörnet.


Ett foto till och det var krig. Vi blev anfallna från alla håll. Men de siktade bara på ansiktet och främst ögonen, öronen, munnen, näsan. Extra trevligt när man har ögoninflammation och trasiga glasögon som flög åt alla håll. Vi hade inga egna vapen, så vi köpte ett par. Det skulle vi inte ha gjort. Fatta hur snabba och rutinerade porteños (Buenos Aires-bor) är. Vi fick fullkomligt VRIDA ur håret. Fotot var bara början. Det gick inte att vända sig åt något håll. De var överallt. Barn, tonåringar, killar, män, gubbar, snubbar. När vi totalt genomdränkta trodde att kusten var klar, smet vi in i vår port, låste och pekade finger åt en av våra värsta fiender. Synd bara att han visade sig vara en granne och öppnade dörren fort som fan och sprutade ner Ylva i hela hissen medan vakten såg på. Så nu sitter vi här inne och vågar inte gå ut.

Frukost i Colonia.

. Welcome to the djungle. När man kommer till ett nytt land måste man ju försöka leva som dem. Därför begav vi oss morgon ett till ett uruguayanskt café för en desayuno completo. För 25 spänn var testade vi en äkta, inhemsk frukost. Först fick vi varsin kaffe med mjölk och varsin liten supersockrad juice. Helt okej. Till det bars det in varsin stor kolatårta-bit (egentligen dulce de leche) med massa glasscreme. Eh okej, inte precis vad man är sugen på till frukost kanske. Typ tio minuter senare fick vi lite vitt bröd med massa ost (och Ylva ost och skinka) som jag bad att få rostat (vilket hon glömde bort, så jag fick ta med mig allt när vi skulle gå långt senare) Resten av frukosten var varsin croissant dränkt i honung, samt fyrkantiga brödbitar (ultravitt) med smör och marmelad. The end. Vem fan klarar av en sådan frukost? Här snackar vi väl inte bara mat-kultur-chock, utan även vad kroppen faktiskt behöver? Vad hände med fibrer och vitaminer? I Argentina fixar vi vår frukost själva. Men det dygnet vi tillbringade hos Laura hann vi med en glimt av vad hon äter till frukost - massa olika kakor, coca cola och lite drickyoghurt. Och hon undrade seriöst och ärligt om vi inte brukade äta kakor till frukost i Sverige? Sedan gick hon och la sig igen.

Colonia del Sacramento.

.

Efter 3 timmar färja, en timme promenad genom staden denna natt, är vi nu "hemma" igen på Avenida de Mayo. Underbart att ha haft semester från semestern. Borta bra, men hemma bäst.

Colonia.

Mina fötter i varm sand.

Forsoker skriva ett litet inlagg med storigt tangentbord fran den lilla staden Colonia. Hur varmt som helst. Svetten rinner. Mitt oga ar lika daligt, och nu e jag lite orolig. Ar glad att ha en lakare till van (Lena)...Far se om dessa droppar hjalper mig...

Har fotat massor. Ar superfint har, verkligen. Sa litet och mysigt. Men frukosten ska fa ett eget inlagg nar jag kommer hem...sjuk kulturmat-chock. Ylva och jag ska strax leta reda pa en restaurang och kaka natt, annars ar det mest vatten som gar at...

Förresten.

Imornbitti åker jag, det onda ögat och Ylva båt till Colonia del sacramento (Uruguay) Vi kommer hem fredag natt.

Efter ögonspecialisten.

Tango i San Telmo

TACK Lena (cremen de rekommenderade i Sverige var oculente simplex, men det känns som de inte har så stor koll på sjukvårdsupplysningen...men vad motsvarar detta?) och TACK Martin och TACK Thomas för att ni är så bra.

Efter ett besök hos ögonspecialisten på privatklinik konstaterades det att jag har bindhinneinflammation (tror jag, lite svåra ord liksom), dvs vatten som samlats mellan hinnorna och därför går det att flytta runt det och det ser ut som gele...men jag kommer inte bli blind eftersom jag fått anti-inflammatoriska droppar som jag ska ha i ögat lite då och då. Vet ej hur jag fått, men allergi eller skit i ögat. Det är ju sjukt smutsig luft här, så kanske inte så konstigt. Undrar hur mycket avgaser man får i sig bara då man går över världens största aveny med 20 filer.

Lyckligtvis kan vi åka till Uruguay imorgon!

Please help me.

.

Efter mötet med trollkarlen började mystiska saker hända. Ylvas mobil började fungera igen, och mitt öga har det blivit fel på.

Jagharpanik.

Igår upptäcket jag något geleartat i mitt öga som Ylva nu har fotat. Först trodde jag att mitt öga hade gått sönder. "Huden" (på ögonvitan) runt omkring går att flytta och det är genomsklinligt. Jag fattar inte vad det kan vara. Låg och grät och grät helt hysteriskt. Allt var stängt igår men vi ringde till sjukvårdsupplysningen i Sverige som sa att vi skulle köpa en salva, som inte finns här, och på apoteket köpte jag droppar som inte har hjälpt. Vi tänkte börja med optikern idag, och se vad de säger. Kanske har jag reagerat mot mina linser. Hade jag varit i Sverige hade jag gått till läkare direkt, men här känns allt så omständligt... jag har verkligen panik.

Känner någon igen detta eller har en läkare i familjen? Snälla skriv till mig här.

Billigt rakvatten.

Så här ser tvålen ut på offentliga toaletter i Buenos Aires.

Kom just hem (klockan 03) och luktar billigt rakvatten. Ylva och jag hamnade naturligtvis mitt i värsta trollkarls-showen på Lavalle. Självklart blev jag indragen som assistent och skulle stå och hålla pryttlar, göras narr av, alla skulle glo, snubben sprutade rakvatten på mig (var vill ni inte veta), fick alla att kalla en gammal tant för concha sucia (vilket jag inte ens tänker översätta), borrade sig själv i näsan, stack upp en sked i näsan, stoppade ner sitt lilla rädda marsvin i en pastpåse, en gräshoppa satte sig i Ylvas hår, femtonåringarna fnittrade hysteriskt åt alla vulgära sex-skämt, och efter en dryg timme lyckade jag äntligen smita och alla glodde efter mig och trollkarlen vinkade.

Imorgon, då börjar det nya livet på riktigt. Vi har till och med köpt biljetter till Uruguay på tisdag. Det är mycket som skall hinnas med nu. Vi måste hinna ikapp.

Att lyckas handla mat.

Det är beundrandsvärt hur långsamt och stilla livet kan vara i en 12-miljoners-stad. Snart kommer jag också behöva sätta mig och meditera i Retiro, i en liten park mellan fyra stora vägar, för att inte slå till någon på mataffären Norte. Idag, när vi som vanligt bara skulle handla "det allra nödvändigaste" och det som vanligt slutade med fyra matkassar, tog det 30min i kön. Och när vi äntligen var klara tog det 10 minuter att fixa växeln eftersom den ansvariga höll på med än det ena än det andra. Från och med ikväll ska jag byta mataffär till Disco. Bara namnet säger ju sig självt. It´s the place to shop till you drop.

Facturas.

.
Idag gick vi och köpte 12 facturas för 12 spänn, eftersom det hör till vår kulturella utveckling. Sedan satte vi oss på balkongen, åt tre var och nu vill vi spy. Egentligen skulle vi behöva gå på ett riktigt eftermiddags-mate-drickande för att känna av det argentinska livet. Rytmen harbörjat krypa sig in i våra liv utan att vi riktigt märkte det. I natt var vi t.ex. uppe till kl. 07 och kollade på typ sex avsnitt av OC (efter ett antal timmar i telefon), passade på att spana in alla fladdermöss som kryllade utanför, och missade nästan soluppgången. Idag var det shopping som gällde.
Igen.
Är förvånad över att vi gick upp 11:30 eftersom jag somande kl 08. Ibland överraskar man sig själv.

Melaza.

Ylva har äntligen fått ändan ur...så här kan ni se lite bilder.

Jag är så stolt att vi både lyckades köpa grejjen till datorn så att vi kan lyssna två, gick till resebyrån samt handlade tvättmedel och har tvättat. Sedan blev det för mycket. Vi var tvugna att sätta oss på en restaurang.

Cielito Lindo.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

Vi lyckades som sagt ta oss till Palermo igår, med sista t-banan, och hitta dit där vi satt kvällen som aldrig existerade. Den här gången fick vi med oss kameran, men det fanns inte så mycket att fota. Jag köpte en drink som jag fick spä ut med en halvliter vatten, och Ylva drack Quilmes som är Argentinas öl. Sedan satt vi och fnittrade åt alla uttryck vi har här och skrev ned dem på små servetter. När det blev alldeles för kallt för att stå ut längre gled vi hem i taxi för 22spänn. Mañana, sa vi, DÅ ska vi fixa allting vi inte gjort innan. Som att köpa tvättmedel, en grej till datorn, boka resa, tvätta, fixa. Det blev alleldes för mycket för våra lata hjärnor, så som vanligt sov vi till 12.

Att göra en god gärning.

När vi nyss åkte upp i hissen till våning sju, där vi "bor" (det känns faktiskt som hemma, vi trivs väldigt bra på våra 25kvadrat) kände jag mig helt lycklig. Vår älskade uteliggare var vaken och satt och huttrade under filten utanför vår port som vanligt. Jag stack åt honom 10 pesos (typ 20 spänn vilket inte är så mycket i Sverige, men det är tex en dagslön i Bolivia) och han sa "tack hjärtat" och log det där gulliga, smutsiga leendet trots att han frös. Bara tanken på att han sitter där nere på den hårda trottoaren och det är bara 20grader ute...Ylva och jag höll på att förfrysa på den lilla utomhus-serveringen vi satt på i Palermo. Men nu är vi inne och har våra sängar, tv, internet, badrum, vatten, kyl, luftkonditionering, böcker, kläder...

Amigotes.

saknar mina Beverly Hills-are så mycket! Men som vanligt kommer Valerie tillbaka och rör om i grytan när ni som minst anar det...Tack för alla kommentarer i min blogg på sistone! LES EXTRAÑO TANTO! (Ja, Martin, nu vet du vad det betyder din españolito!)

Argentinsk rytm.

Efter en smärre resa på ungefär 1,5 timmar i spöregn (varan ev timmes promenad i glashala flipflops) anlände vi äntligen till Barrio Nuñes och Lauras familjs lägenhet. Vi skulle ner till Río de la Plata som man såg från balkongen, gå runt i området, få se Ceratis hus, länsa kylen och ha allmänt kul. Trodde vi. Istället lagade vi mat i tre timmar, som förvisso blev god, försökte fixa internet på min dator i två timmar, Laura ringde Sama som kom över, och så hade vi romantisk middag för fyra med glass till efterrätt som Laura beställde på hemkörning. När vi skulle lägga oss i de rena lakanen framåt tre-fyra-snåret råkade jag stoppa in en hand under kudden och fiskade under ett skrik upp Lauras mammas sexiga underkläder. Typ efter ett dygns instängdhet smet vi ut framåt 13 dagen efter, då Sama och Laura fortfarande sov, gick och köpte varsin väska och kom hem vid 15. Det känns som vi varit på världens fest och är trötta igen. Resebyrån som vi hade planerat att gå till idag får nog bli av mañana...

Så kom manana.

Som steg ett i vårt nya, kulturella liv halvsprang vi bort i regnet mot bion ett par kvarter bort. Vi slängde upp våra studentkort på disken, som inte gällde, och fick betala fullt pris (8kronor-det kunde vi stå ut med) Vi sjönk ned i varsin fåtölj och filmen slogs på. El Árbol - argentinsk independent movie. Det mesta vi hörde var dock hur det droppade mer och mer vatten in genom taket, trafiken utanför samt tjejen bakom som gäspade högljutt varje minut, nynnade lite för sig själv då och då, slog till mig i huvvet med paraplyet och lite senare väskan. Efter ungefär 10 minuter av världens tråkigaste film och till ljudet av vattnet som sipprade ner, ungefär 50 grader och ingen luft, sjönk jag ned i någon slags dvala. Vaknade till av världens värmeattack á lá liknande jag fick i Madrid sommar 2003 då vi var 8 pers i en tvåa där vi inte fick öppna fönstrena, hade en trasig fläkt och 6 stycken var svettiga puertoricaner. Jag stoppade vattenflaskan innanför tröjan för att inte svimma av värmeslag, såg hur folk reste sig upp lite då och då för att de inte heller stod ut med varken film eller temperatur, kanske vattnet som rann ned och lät mer än gamlingarnas prat på filmen (som mest bestod av närbilder på kokande grytor, bark, tvätt som hängdes, bäddning av sängar, rynkiga händer osv) Efter mutande med glass gick Ylva med på att dra efter en halvtimme, och vi var sju pers som gick samtidigt.

Vi klarade inte ens av steg ett i vårt nya, kulturella liv. Bio. Hur svårt kan det vara?

Manana, manana.

T-banestation i Palermo, med tv och schysst konst.På väg till San Telmo
San Telmo
I snart två veckors tid har standardfrasen varit "manana, manana". Det är bara så stressigt, att när väl manana kommer blir ingenting gjort. Och när det äntligen är söndag och man har vilodag från alla måsten vi haft hela veckan, som ändå inte blev av, skapas nya to-do´s för manana.

Utanför.

Som en het vägg utanför, inte ett moln på en vecka.

Sommar 2007.

Efter en lång dag med steg ett i rehabiliteringen mot internett-missbrukare, bestående av inget internet på ca 30 timmar trots datorn framför sig, sitter jag nu här och känner att jag kan klara vad som helst. Därför ska jag heller inte äta godis, choklad eller kakor i Argentina. Varje kväll är det samma sak: "Imorgon, imorgon börjar vi vårt nya liv. Vi ska gå upp tidigt, hinna se massa nytt, vara duktiga" Och samma morgon är det samma sak; "Va? Ringde verkligen väckarklockan? Den fungerar nog inte..."

Förvisso är de flesta ute sent i Buenos Aires. Dagarna blir varmare och varmare och inte ett moln har setts till på en hel vecka. Laura berättade hur många brukar svimma i stan på sommaren, så att om vi ser folk droppa lite här och där ska vi inte oroa oss.

Så var det en konsert med Sama och Juana Molina. Vi satt ned på gräset och andades in den varma luften blandad med marijuana från diverse hippies som låg utslagna på marken. Ett tag kändes det nästan som jag var tillbaka på Puerto Rico. Det är underbart att få uppleva sommar 2007 två gånger detta år. Nu, och sen. Efter konserten åt vi världens godaste empanadas och hängde i Lauras pappas "siesta-lägenhet" på våning 22 i Palermo.

Plaza De Mayo.

Innan jag ens hade träffat Laura hade Mario en vision om att hon och jag skulle bli bästisar och sitta på ett café i New York om 10 år och skratta åt hur dumma våra ex var. Hon skulle vara skådis och jag författare. På den tiden var jag tillsammans med Mario och hon med Marios bästa kompis Tavo. När vi sedan träffades och Mario och Tavo blev lite smådumma förstod vi varann precis. Ensamma, på Puerto Rico. Nu flera år senare är jag äntligen i Buenos Aires, och idag låg jag med magkramper hela dagen. Framåt sex-tiden lyckades jag pallra mig ut med Ylvas hjälp i den varma eftermiddags-solen, och så gick vi med Laura på gratiskonsert på Plaza de Mayo. Någon känd basist och kompis till Sama spelade och det blev fullt i parken. På hemvägen kom en argentinsk bög och prackade på oss kondomer samt läxade upp oss gällande både det ena och det andra.