Klockan 22 ikväll går jag på t-banan i centralen med Shantaram i högsta hugg, tyst och lugnt efter ett glas vin (!) med mina gamla klasskompisar på Fridays. Mitt i läsningen kommer det på två karibier, varpå den ena skriker och viftar med armarna vitt och brett. Att det är två caribeños vet jag direkt efter att ha bott där, dialekterna därifrån är så distinkta och intonationen så fin att jag får nostalgiryck på en gång. Jag låtsas läsa i boken, sneglar upp då och då, och naturligtvis just när den skrikande karibien vänder sig om i ett hey, do you e-speak English?!.
Jag dras tillbaka till min första tid på Puerto Rico, ett nyanlänt nittonårigt blåbär på skakiga ben ute i stora vida världen, med öron större än palmblad och ögon som på en pingismatch. Allt jag ville var att förstå vad de pratar om, gruppen med människor som viftar med armar, pratar i munnar, högt högt, verkar diskutera något så otroligt intressant och givande och jag förstår bara några ord då och då. Det var innan jag lärde mig att R blir till L, alla slanguttryck, Spanglishen, och att det egentligen pratade om...Ingenting.
Absolut.
Ingenting.
Alls.
En kvart om en trasig kastrull, tjugo minuter om ett blad på en gren, kanske en halvtimme om en banan eller varför inte en timme om en vägg. Halva tiden går åt till upprepningar och svordomar, en fjärdedel till ännu fler upprepningar eftersom alla pratat i munnen på varann och missat vad de andra sagt, en åttondel till ämnet och den sista åttondelen till att påminna varandra om vilket ämne de egentligen pratar om.
.
Så, tillbaka till tunnelbanan, och alla stirrar. Killarna sätter sig vid mig eftersom jag sagt yes, pero hablo español tambíen asi que*... (Är det något jag inte kan motstå så är det att få prata sådär igen, att få säga velaquesi** utan att någon reagerar). Konversationen som pågår i tio minuter handlar om:
1) Att stockholmare inte lånar ut sin mobil om man behöver ringa ett samtal.
2) Hur man på engelska säger att ringa ett samtal.
.
Den ena killen har varit här i två dagar och fattar inte grejjen, varför säger svenskar nej när man vill låna deras mobil? Saken är bara den att vi inte kommer fram till någonting, för ämnet bara upprepas och upprepas, och skrikochviftkillen har glömt vad han sagt och upprepar, viftar på armarna lite till och damerna bredvid suckar och tänker säkert dessa invandrare som bara skriker och bråkar och fattar inte att killen bara är totalt inne och har flow nu, och de unga tjejerna bredvid verkar önska att de fattade och sneglar och säger hasta luego på knagglig spanska för att försöka vara med medan skrikandet och viftandet fortsätter eftersom vi aldrig kommer fram till någonting. Tio minuter om...Ingenting.
Absolut.
Ingenting.
Alls.
Förutom minnen för mig och ett leende på läpparna när de vinkar hejdå genom ett chao amol*** och jag tänker att ämnet var egentligen ganska intressant, synd att den andra inte fick något svar på sina frågor. Och så påminns jag om att spanska, det är fan min grej, jag måste baka in det i min utbildning igen. Jag älskar spanska och att prata om ingenting och se hur de runtomkring inte fattar grejjen och säkert tror att vi diskuterar nått skitintressant, precis som jag en gång trodde.
.
*Ja, men jag pratar också spanska, så atte...
** velaquesi är puertoricanskt uttal av verdad que si - på engelska beyder det "right?!"
*** chao amor men på karibisk spanska chao amol - bye, love!
14 comments:
ÅH vad jag gillade detta inlägget! Och visst är det så att folk reagerar på osvenskt beteende, heeeela tiden. SUCK!
Kram!
Tack emmama, vad kul!
Och karibierna reagerade på svenskheten att inte våga låna ut, intressanta fenomen åt båda håll...
Å, tack för att du påminde mig om varför jag MÅSTE bo i Underlandet (även om det inte är Karibien, men ändå, du fattar)!
Kom och hälsa på någon dag!
Underlandet: Seguro! Det måste jag! Vill vill vill!
ja, håller med emma - roligt inlägg! så ofta man undrar vad de snackar om (oavsett språk man inte kan). haha.
Exakt! Och...hälften av gångerna kanske det är om precis ingenting alls! :D
Det där är dock ett karibiskt fenomen jag upptäckt, det sker inte alls i samma utsträckning som i andra spansktalande länder enligt min uppfattning.
nostalgitrippen var väldigt välformulerad. du borde skriva böcker!
nostalgi är inte alltid kul, men det här var en söt fin berättelse. herregud... lånar man ut allt i karibien bara sådär? kulturkrock..
Tänkte på att jordglobskulan var snygg.
PUSS o KRam!!
"bara sådär" - om en person har en emergency och behöver låna någons telefon så ja, man lånar ut den. Det tycker inte jag är "bara sådär"; den svenska inställningen görs här väldigt tydlig!
Sen lånar jag inte ut min mobil ändå, eftersom det är ett känt trick för att sno den.
Tack för komplimangerna! :)
Håller med övriga talare, härligt inlägg! Och något JAG blir imponerad på är på folk som behärskar språk så som du gör, vilken häftig känsla det måste va att slå över till fullständigt flytande spanska bara sådär!
Kram!
ärsh, det finns ju så många i världen som sagligen pratar flera språk flytande, det är coolt! Men...jag måste erkänna att min spanska skulle behöva putsas lite eftersom jag inte pratar varje dag direkt...Jag vill att M:s pappa pratar spanska med mig, men han brukar övergå till svenska. Tack, förresten! :)
Ha,ha. Underbar anekdot, Anna!
gracias!!! :)
Härligt inlägg och upplevelse!
Men du, det kan bli himla tröttsamt också med det här latinska snackandet om ingenting - iaf när min svärmor sätter igång och pratar typ 40 minuter om en lägenhet som de NÄSTAN köpte för 20 år sedan - jag fick veta ALLT om planlösning, utsikt, och hur idiotisk hennes make var som inte ville köpa till slut.
Ibland kan jag bli helt vansinnig och bara känna för att säga "calla te" som hennes make, söner och dotter säger flera ggr om dagen... och så får jag dåligt samvete eftersom det uppenbarligen inte är någon som ORKAR lyssna på henne.
Nu pratar jag om spanjorer och inte puertoricaner, men hade samma upplevelser i italienska familjer - jag blir så trött på den höga ljudnivån när man sätter igång och grälar (vilket händer ideligen, eller så är det bara jag som träffat på en massa grälsjuka familjer). Det är ju ofta inte ens att man grälar med varandra utan så fort man blir upprörd över något så pratar man jättehögt ("no grites mama" är ett annat favvisuttryck i den här familjen). Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om systerdottern när hon var baby och satt i knät på mormodern som gastade om någon oförrätt eller två.
Puh, var nog bara tvungen att lufta mina erfarenheter lite - det kan bli lite väl intensivt ibland i svärfamiljen!! Egentligen tycker jag också att det är härligt att man får synas och höras på ett annat sätt än i Sverige...
Un abrazo fuerte!
Petra- kulturkrock! Med bolivaner i familjen är jag van att allid ha hög ljudnivå och tyvärr är jag också sån; pratar högt och vilt så fort jag har mkt att säga och folk (obs! SVENSKAR!!) tror att man är upprörd och blir rädda. Jag får ofta "tona ned" och FÖRSÖKA vara tystare. Egentligen är det dock konstigt, för bolivianer är väldigt lågmälda så jag vet inte varför vi blev just såhär; men ändå. Jag tycker inte alls spanjorer är så jämfört, inte ens andra i sydamerika, utan just karibier...iallafall just det här om att prata om ingenting, inte just att prata SKIT; utan att de helt enkelt upprepar samma saker om och om igen. Callate är ju bra att ta till om det är illa, haha, det låter dock inte alls lika hårt på spanska som på svenska. HÅLL KÄFTEN är mkt hårdare!!
tack för ditt långa inlägg, förresten!! :)
Post a Comment