Monday, March 08, 2010

Kvinnodagen.


Första dagen som officiellt anställd (fast jag har varit på företaget i 1.5år). Lägligt på kvinnodagen, som jag annars inte har märkt av. Syrran ringde och frågade om jag skulle gå och demonstrera, och jag kände hur jag liksom inte orkade och hur stor skillnad det är mot för en sisådär 15 år sen. Då demonstrerade jag hejvilt. För jämlikhet, för rätten till abort, för höjt studiebidrag, mot rasism - you name it. Nästa år, nästa år ska jag minsann gå med syrran och hennes kompisar, men idag, då sitter jag hemma framför Biggest Loser...
.
Första dagen som officiellt anställd alltså, och det här med rikskuponger är redan läskigt. Jag glömmer liksom bort att de faktiskt är pengar. Käkade lunch ute med en kollega och ba jaha, det här kommer från och med nu vara vardagsmat? Inte behöva räkna varje öre? Pillade lite med jobbmobilen och måste lära mig hur Ericsson funkar, och sen kom mitt Eurocard. Jag har inte fattat än att jag inte längre är student.

4 comments:

Sussie said...

Så är det då man blir äldre... :) (demonstrationen.. och allt det andra med för den delen..)

Och texten i pratbubblan stämmer läskigt bra om man tänker efter..

It´s all about me said...

Lite synd att man inte orkar engagera sig lika mycket som äldre, men så är det verkligen. Nästa år ska jag dock...

Och ja, pratbubblan stämmer exakt!

Erica said...

Jag var exakt likadan i min ungdom, demonstrationer hit o dit, kanske praktiserar man dom åsikterna mer i verkliga livet nu, på arbetsplatsen, i hemmet och annat så demonstrationer ibland känns överflödiga.. man känner sig mer trygg i sig själv och behöver inte skrika ut för hela världen vad man tycker, även om jag tycker demonstrationer är bra!

It´s all about me said...

Din teori lät bra Erica! :) Samtidigt så är det kanske bra att göra både och, som min lillasyster gör... (hon är 25!)