It's all about fenomenet "söndagsångest":

Jag pratade med en arbetslös...arbetssökande tjej på en fest i lördags, som förutom ångesten över att inte ha jobb berättade om fördelarna; att hon har kunnat njuta av hela våren, bara söka de jobb hon verkligen vill ha samt att hon inte haft söndagsångest på jättelänge.

.

-Söndagsångest, hm, svarade jag, det är något jag aldrig har. Mer sades inte om saken, men det fick mig att fundera. Jag sökte till och med fram en artikel som visar att det är ett utbrett fenomen över hela världen, att det är något 78% av de tillfrågade lider av.

.

Vad är egentligen söndagsångest?

.

Varför får så många det? Varför är vi bara 24% i Sverige som inte får det (enligt artikeln)? Får jag aldrig det för att jag är evig student, tidigare -tills för ett par år sedan - alltid haft jobb med oregelbundna tider? Eller kanske för att jag inte brukar supa på helgerna utan istället komma tillbaka utvilad på måndagen? Eller är det helt enkelt för att jag har jobb där jag brukar trivas? Förra sommaren till exempel kunde helgerna ibland kännas otroligt långa och jag nästan längtade tillbaka till jobbet. Mest till kollegorna då, men oavsett trivdes jag så sjukt bra (därför var det mycket ledsamt när hela avdelningen blev förflyttad till Madrid vid årsskiftet och alla blev av med jobbet...).

.

Jag jobbar ju för det mesta inte heltid, men även då jag gör det så får jag inte söndagsångest. Ibland är det klart att jag önskar att helgen ska vara några dagar längre, för att jag inte vill missa solen, att bada, umgås, grilla, allt det där som alla gillar på sommaren, men ändå. Sammantaget så förstår jag inte. Vad är det med den där söndagsångesten? Jag känner mig nästan utanför när jag själv inte har söndagsångest.