Jag är inne i en period då jag mest bara vill läsa hela tiden. Följande tre böcker har jag läst ut sedan midsommar, mellan intensivt jobb, promenader, mys & jogging:.
En Halv Gul Sol var lite småstark ibland, men på det stora hela ganska ytlig och lämnade inga starka spår. Den var dock lättläst, underhållande och...okej.
.
Åskgudens Son av finska Paasilinna var helt galen, som alla hans böcker är. Jag har älskat hans böcker sedan jag läste Kollektivt Självmord för några år sedan. Underbar humor och osannolika handlingar.
.
Norska Erland Loes Naiv.Super läste jag ut på två dagar, och den var skitfin faktiskt. En bok om tid, en bok om ingenting, en bok full av korta meningar och fina funderingar. En bok att läsa, helt klart!
.
Dessutom hämtade jag ut paketet från Lycknis idag, så näst på tur står Människohamn - en bok jag har ofrivilligt höga förväntningar på nu efter alla goda ord. Hoppas den här underbara solen fortsätter så att jag kan ställa in träningen fler dagar som idag och ligga på ett berg och läsa istället!
12 comments:
Haha, håller verkligen med dig om Paasilinna! Jag har visserligen inte läst Åskguden (har inte läst så många av hans böcker öht) men Kollektivt självmord var helt sjuk, på ett roligt sätt.
Pumita: Vad roligt! Det känns nämligen som det är ganska sällan fok omkring mig läser Paasilinna, men hos mig är han en favorit! Kollektivt självmord ligger i topp av hans böcker, jag har dock inte läst alla...men nästan!
Hoppas du uppdaterar oss om människohamn. Jag började läsa den men tyckte att det saknades driv i boken trots att den var välskriven. Så jag lade ner.
Men om den är bra skulle jag nog kunna tänka mig att ta upp den igen :)
Håller med om att En Halv Gul Sol är väldigt lättläst. Men hur menar du att den är ytlig?
Uppdaterar om Människohamn sen! Nadia, du är den första jag hör som säger att den saknar driv, intressant! Får se vad jag känner...
Egon: Med ytlig syftar jag på att det är en hel del tragiska saker som händer, men ändå greps jag inte av händelserna på ett "djupt" sätt. All död, försvinnande och krig kändes på något sätt mer "lättsamt" än det brukar - om jag förklarar mig rätt? Jag brukar ligga och grina till hemska böcker, men trots djup story lämnade boken mig ganska oberörd. Hur kände du?
Åh, jag skall försöka läsa massa i sommar. Hinner nog med några böcker på flyget till USA iallafall. hehe
WERONICA: jag blir nästan stressad av allt jag vill läsa :D Hur ska man hinna liksom!? Vi får ligga på en BEACH på Gotland och läsa tillsammans :D
Kul med lite nya boktips igen! Men tycker att du ska trotsa din pappa å läsa "Dej vill jag sjunga milda sånger" iaf!!! >:) Såå vacker och fin bok som jag inte alls tyckte att kändes tom!
träningslyckan: ändå har 2-3 st här sagt att de håller med min pappa! Nu måste jag ju läsa den bara för att bilda mig en egen uppfattning; den låg nämligen med i högen från honom trots att han sa att den inte skulle göra det... ;)
Rotade upp mitt gamla inlägg om boken och känner att jag nog sammanfattade vad jag tyckte rätt bra där. Finns här. Jag har nog svårt att tycka att en bok som behandlar ett sånt ämne är ytlig (även om jag inte grät, men jag å andra sidan gråter extremt sällan till böcker), tycker nog snarare att det var väldigt skickligt gjort att kunna skriva om något så allvarligt och hemskt på ett så lättläst och osentimentalt sätt. Men jag förstår såklart vad du menar.
Egon: Hmmm...två olika sätt att se på saken Egon:) Men då håller du iallafall med om att de "hemska" sakerna var skrivna lättsamt; kanske borde jag ha använt det ordet istället för ytligt! Min uppfattning är dock att det krävs "mer" av en författare för att förmedla de riktigt djupa känslorna, medan det lättsamma sättet är det enkla - speciellt eftersom författaren själv inte varit med om detta. Det beror som sagt helt enkelt på hur man ser på saken, och du har ju såklart en poäng i att det kan handla just om skickliget att förmedla hemskheter lättsamt.
Egon: nu har jag läst igen vad du tyckte om boken, och mjo, jag tyckte den var ok, men jag tycker inte att den är i samma klass som tusen strålande solar - förutom att de båda är lättlästa. Tusen strålande solar förmedlade själva djupheten, för mig, den berörde mig och fick det att skära i hjärtat, det gjorde inte En halv gul sol det minsta. Egentligen är nog den sistnämnda lite väl enkel och nästintill tom för mig, den kändes lite som en serie som skulle kunna gå på tv.
Post a Comment