Bröllopet.

.

Två systrar på tåget upp mot Norrland.

Vi välkomnades till Norrland på fredagen med en riktig svensk buffé. Spanjorerna var mest nyfikna på ölen och snapsen, men maten gick ned i en ryslig fart den också. Det här med att gå runt långbordet i ordning kom inte på tal, man stod snarare kvar tills allt var renskrapat.

Laxrullar, ost, ruccola och ägg var lite av vad som kunde avsmakas på The Swedish Table. Vad sägs om en Hell-öl på det?

Kjellitos B Q var något som var populärt under dagen, och skylten satt kvar långt in på buffén.



Efter den 100% svenska buffén blev det fotboll, Catalanes contra Locals.

Syster och Bror är någonslags hejarklack.


Matchen togs på blodigt allvar och tröjor slängdes åt alla håll. Som synes spelades det tills det blev mörkt, vilket är ganska sent runt midsommar i södra Norrland.

Lördag morgon bjöd mamma och hennes pojkvän oss döttrar på frukostbuffé på Stadshotellet.

Tre systrar innan bröllopet utanför Arkitektverkstan i Hudik City, där vi sov ihopträngda på golvet fredag-söndag.

Innan själva ceremonin i trädgården bjöds det på bål, och öven lillebror fick sig ett smakprov.

Solen sken i Norrland och alla grät för att det var så vackert. När brudens brorsor spelade gitarr och sjöng grät brudgummen allra mest.

Efteråt bar det iväg mot Klångsta där festen hölls. Brudparet åkte häst och vagn. Viva!

Jag råkade fånga brudbuketten, utan att varken tugga grus eller armbåga desperata singlar. Obemärkt gled buketten ned i mina utsträckta händer innan jag ens hann reagera, och sedan dess har vi varit oskiljaktiga.

Efter förrätterna (Gazpacho samt rökt sik och potatis) var det huvudrätt á lá Älg, potatisgratäng och ärtor. För icke-rött-kött-ätare som jag blev det lax.

Efter många och långa tal (varav jag var tolk till brudens fars fina tal med 70 tillhörande diabilder, inför 105 gäster), låtar och skratt, kom efterrätten som bruden själv hade bakat - chokladmoussetårta, vilket var mycket populärt hos katalanerna.

Live-musik och dans efter Brudvalsen, som mest hölls till reggae-inspirerade toner.

Söndag. Klockan nio då bussen skulle avgå mot Stockholm med 30 spanjorer och 3 icke-spanjorer hade vi kommit så här långt. Alltid en början.
.
.

.
Sammantaget var det ett mycket vackert bröllop och en underbar helg. När jag kom hem på söndagseftermiddagen via Arlanda kändes det ungefär som jag varit ute och flugit och rest i flera veckor. Un brindis por los novios!

Midsommar.

Nu åker jag strax till Hudiksvall och jag börjar äntligen förstå att min lilla söta kusin, som mer eller mindre känns som en syster, faktiskt ska gifta sig.
.
Glad Midsommar.

Dag ett.

Vaknade den första semesterdagen av att jag halvskrek samt grät eftersom jag drömde världens mardröm, skickade iväg ett långt mail till huvudchefen rörande mitt "Internetanvändande-på-arbetstid", ute är det mulet som som varenda dag jag är ledig på och jag måste hitta en kofta att ha på mig på midsommar då jag ska på bröllop i Hudiksvall och jag har inga skor heller eller egentligen någon klänning, därför måste jag ha min gamla studentklänning som tack och lov är blå och inte vit, eftersom jag trotsade redan då (för åtta år sedan) och vägrade ha på mig vitt som alla andra. Jag känner mig liksom arg och irriterad i hela kroppen utan någon egentlig anledning, en känsla som inte infunnit sig på jag vet inte hur länge och jag måste till gymmet och avreagera mig.

.
(Bilden: Utsikten från balkongen i Buenos Aires sista kvällen då det var storm)
.

Semester?

En kvart innan min semester börjar ringer chefen från huvudkontoret och pratar med mig även inpå min semester. Det är nämligen så, att det syns på vår datalogg att jag varit inne på internet på arbetstid. Herregud, vilken synd. Internet-på-arbetstid. Det här måste rapporteras, så allvarligt är det. Vill jag ens jobba kvar efter den här incidenten? Jag har varit på msn på arbetstid, haft min "hemsida" uppe (antar att hon syftar på bloggen?) och dessutom besök Stureplans hemsida (ha, det har jag inte! Äntligen fick jag påpeka att det faktiskt jobbar fler än jag på mitt jobb, och även de har tillång till internet) Nej, jag vill inte jobba kvar, vem fan vill stå i en butik med de kunder jag har och bara fula kläder som andra butiker skickar för att de inte säljer dem? Vi stänger igen i september, lägligt nog tills jag åker till Barcelona, så självklart jobbar jag kvar tills dess. Vad sägs om att avskeda alla i detta land som varit inne på internet på arbetstid? Vi jobbar utan rast, ser inte ens ut, får springa på toa mellan kunderna, vår kyl har gått sönder så att man inte ens kan ta med sig matlåda, och visst fan är det orimligt att man tillbringar tid på nätet för att stå ut, när det inte ens kommer in en kund på en halvtimme? Ja, jag förstår precis vilket hemskt brott jag har begått. Jag skulle verkligen vilja se vår feta chef stå ut en vecka under våra arbetsförhållanden. Hon skulle säkert svimma första dagen.

.

Arg som ett bi firade jag min första eftermiddag på semestern med M i solen, middag hos pappa, picnic i Humlan med Majja och Jens, innan jag begav mig hemåt. En tandlös man stod ensam på Sergelstorg och sjöng på finska så att det ekade mellan väggarna och de enda som lyssnade var knarkarna som vaggade fram och tillbaka medan de pillade på sina små påsar med vita piller. Jag skyndade förbi och tittade ned i marken innan deras flackande blickar möte min. Centralen, det är en vänlig plats det. Väl framme på perrongen stod jag helt stilla och väntade på t-banan då en yngling gick rakt in i mig, gav mig en kall blick och spottade ur sig något i stil med "sluta puttas, för fan!". Gud, vad jag älskar Stockholm idag. Människorna är så underbara och respektfulla, det är helt otroligt. Attityden är oslagbar.

.

Please, erase this day and give me a new one.

Ya no tengo ganas!

.

Drömkunden.

Tips till alla shoppare - Så här skall du INTE göra:
.
"Är det bara de här storlekarna som finns¨?" -Om de udda plaggen på 70% REA. (-Nej visst, vi har sjuhundra till i olika storlekar på lagret som vi gärna inte vill sälja, det är därför vi bara har en byxa i storlek 48 kvar framme. Not)
.
"Den här tröjan är inte så fräsch, kan jag få mer än 70% rabatt?" (-Seriöst, skämtar du? Ska jag kanske betala dig också? varför tror du vi säljer den för 70% rabatt?)
.
"Finns det ingen kavaj och byxa i samma tyg som passar till den här kjolen?" (-Öh nej, om vi hade haft ett tre-delat-set i samma storlek hade vi väl för fan aldrig reat ut det på 70%?)
.
"Kan du visa mig allt i storlek 42 i er butik, gärna REA" (-Ärligt? Vill du ge mig en hjärtattack? Börja gärna med ett "nej men en sån där tröja vill jag väl inte ha!" när jag tar fram det första plagget i storlek 42. Hur fan ska jag veta vad du gillar?)

Eller det värsta av allt:
"Har du nån snygg topp till mig?" (-Liknar punkten ovan. Hur sören ska jag kunna veta vad du tycker är snyggt? Sedan anstränger man sig och tar fram än den ena, än den andra, och allt är bara "Nej fy vad ful, den där kan jag ju inte ha förstår du väl lilla gumman". Shut it! Om vi butiksbiträden kunde läsa tankar skulle vi väl snarare jobba som spioner eller FBI-agenter?)
.
Kom gärna in och prata finska med mig också utan att kunna ett ord engelska och tro att jag fattar vad du säger, eller fem minuter innan stängning be att få prova alla klänningar vi har, eller gnäll över hur varmt det är ute när jag varken har rast eller ens ser vad det är för väder och inget hellre vill än att ligga och lata mig på en strand, eller be mig ringa runt till alla andra butiker och fråga om de har den där tröjan vi bara har kvar i stl 34 på 70% REA, eller hälsa gärna inte tillbaka när jag säger "hejhej" och skrik sedan med ett "Hallå" som om jag vore dum i huvvet (jag vill köpa en t-shirt med texten "jag heter inte hallå" som de har på typ Gröne Jägaren), eller varför inte komma in och stinka sprit och tvinga din fru att prova en röd klänning hon inte vill ha och skrik lite på mig också i rena farten.
.
Klockan 16 idag går jag på semester i två veckor och det ska bli jävligt skönt att slippa alla muppkunder som inte verkar ha något vettigare för sig än att säga dumma saker.
.

Beroendet 2.

Dagens lögn måste ju vara att man inte missar något bara för att man inte läser folks bloggar på ett par dagar. Det hela började med en till synes oskyldig artikel om bloggberoende i någon tidning, och det var då jag fattade att jag är beroende. Någon hade skrivit något i stil med "Inse att du inte missar något bara för att du inte kollar bloggarna varje dag". Okej, jag körde på den linjen i helgen, kollade inga bloggar på två hela dygn, och vad händer? Jo, Majja har förlovat sig, hunnit skriva tre inlägg om det, och jag missade hela grejjen. Det, mina vänner, det är stort det. Så, vad är det för jävla snack om att man inte behöver läsa folks bloggar varje dag?
.

Soluppgången.

Utsikt från min balkong

klockan 03:15 inatt.

Inte konstigt

att det ibland känns som att

jag bor i en djungel.

.

Shoppingmallet.

Ljudet av en fläkt, lukten av snabbmat, människor i shorts som inte verkar ha bråttom någonstanns.

Mitt jobb påminner plötsligt om jobbet i Karibien i det stora shoppingmallet Plaza las Americas. Jag hade svinbra lön där, typ 42 spänn i timmen och alla var avundsjuka. Varje gång det kom in en kund hade man 30 sekunder på sig att hälsa, med samma hälsningsfras till alla oavsett. Och så fort de ville prova ett plagg var man tvungen att rabbla öppet-köp-bytesrätt-policyn från början till slut, och samma sak om de bestämde sig för att köpa plagget. Det blev tillslut en riktig tung-twister; det gällde att säga allt så snabbt som möjligt för att kunden inte skulle tröttna och gå sin väg gäspandes. Det kan tilläggas att det var en klädaffär för gravida- vem orkar då stå och lyssna på ointressanta upprepningar? Cany och jag stod och åt kycklingvingar bakom disken, jag sov på lagret efter salsakvällarna i Viejo San Juan med Fleur (som passande nog jobbade i blomsterbutiken utanför mig), jag stod och pillade nervöst på min handväska på parkeringen efter stängning när jag väntade på att Camilo skulle hämta mig eftersom sista bussen hem för länge sedan gått.

.

Jag hade glömt allt det där, tills jag idag på mitt jobb hör ljudet av en fläkt, känner lukten av snabbmat och ser människor i shorts som inte verkar ha bråttom någonstanns.

.

Hantverkarna 6.

Tror ni att de behagade komma idag eller ens lämna tillbaka mina nycklar?
Svar nej.
Är någon förvånad?
.

Hantverkarna 5.

Tvingar mig upp klockan 07:30 och masar mig ut i köket. Kallt, det är fan kallt. Lämnade fönstret öppet eftersom det varit varmt de senaste dagarna. Det regnar, såklart det regnar när jag inte börjar jobbet förrän klockan 12.

.

För två dagar sedan fick jag en lapp i brevinkastet från de kära hantverkarna - och tror ni inte att det är samma firma som jag hade där jag bodde förut? De som inte kom när de skulle, som inte ens gjorde jobbet de skulle göra utan ett annat? ("plocka-ut-allt-ur-badrummet-vi-ska-byta-rören-och-det-kan-bli-lite-skitigt" och när man kommer hem har de absolut rivit ut rören och halva väggen, men i köket)

.

Så, jag fick en lapp. Ventilbyte i handdukstorken, ett arbete som tar mellan 15-20 minuter och påbörjas från kl 08 men kan också bli klockan 15:40. Saken är bara den, att jag gjorde samma sak för två veckor sedan - då jag också hade sovmorgon. Tvingade mig upp, plockade ut allt ur badrummet, försökte torka bort lite damm så att jag skulle slippa skämmas, väntade, gick inte ens ut och joggade, väntade, väntade, somnade på den bäddade sängen, väntade, sket i dem, gick till tunnelbanan, lämnade nycklarna i nyckelboxen så att de skulle kunna gå in själva, kom hem efter jobbet, inga jävla nycklar tillbaka, ingen jävla ventil utbytt. Dagen efter hade de varit och kladdat i badrummet, lämnat slemmiga spår i handfatet och flottiga avtryck på toapappershållaren, slängt in nycklarna i brevinkastet och dragit.

.

Men, så trevligt, att nu ska de tillbaka igen och göra samma sak. Eller? Jag visste inte ens att jag hade en ventil på min handdukstork. Jag hatar hantverkare. Helt ärligt, jag hatar dem. L´s jävla värme, ska det vara så satans svårt?

.

Hemma.

Tre blandade bilder från Buenos Aires.

Det bästa med resan, var att inse vad som fanns hemma. Jag är inget fan av Paolo Coelho, snarare tvärtom, men jag känner mig som hans Alkemisten: Ibland måste man resa runt hela världen för att hitta hem, hem där man började sin resa. Jag hade fattat det innan, men jag behövde två månader till. I´m home.

.

Juni, 1999.

Som ett litet tillägg till mina åtta års junimånader, kommer den nionde och första, hur allting började -Den där månaden då jag tog studenten, hade flyttat hemifrån två månader tidigare, befann mig på Dominikanska Republiken och insåg vad jag hade saknat i hela mitt liv och vad jag ville göra i min framtid. Det var då, alldeles just då, på den ön, som allting föll på plats och jag insåg varför jag aldrig riktigt hade passat in. Det var då mina kompisar och jag satt och sörplade i oss all-inclusive drinkar på den ena hotellbaren som jag fick syn på en lustig typ som stod och vinglade på barnscenen. Han hade en stor svart hatt med en fjäder i, en svart kostym som var uppknäppt och förstor, långt mörkt tjockt hår som var lite trassligt. Han såg ut att vara i min ålder, hade nästan ett indianskt utseende blandat med ögon som Jhonny Depp. Vilken idiot han var som hade ställt sig bland barnen helt full och ragglade omkring. Han var puertorican och var där på studentresa precis som vi, bara det att han var en av ungefär hundra. Puertoricaner som tar studenten brukar åka till Dominikanska Republiken, ungefär som vi åker till Gotland. Mina kompisar och jag hade haft en lugn vecka i ett nästan tomt hotell, degat på stranden och druckit drinkar, läst böcker och diskuterat livet, men nu hade hotellet invaderats av en hord puertoricaner och det blev aldrig tyst igen. Varken då, eller när jag åkte hem.

.

Det var då, alldeles just då, med blixtar i horisonten och Mario med gitarr under bar himmel, svettiga kroppar som dansade merengue på discot Luna och tonåringarna utanför som cyklade på för små cyklar, som jag hittade mig själv efter att ha varit bortappad, vilsen och osäker i hela mitt liv. Då, alldeles just då, började jag leva.

.

Juni, 2007.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se tillbaka på Puerto Rico med ett leende, men det kan jag. Jag trodde aldrig att Stockholm skulle vara den plats jag allra helst ville vara på, men det är det. Jag trodde aldrig att jag skulle få lägenheten där jag ville bo, men den fick jag. Jag trodde aldrig att jag skulle hänga med på juristlinjen, men det gjorde jag. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna få mig att känna alla saker jag bara sett på film, men det gör jag.
..
Då, för flera år sedan, trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli lycklig, men det är jag.
.

Juni, 2006.

Vi satt tillbakalutade i varsin halvtrasig fåtölj medan regnet sipprade in under dörren. Det rann in genom fönstrena, men vi sket i precis allting. När det slutade regna tog vi Camilos bil och åkte igenom det området i Río Piedras som är mest Karibien på hela Puerto Rico, och köpte silikon för att kunna täta persiennerna där bara mer och mer vatten läckte in för varje dag. En uteliggare stod i trasiga kläder och letade mat i soptunnorna på andra sidan vägen. I ena handen hade han en stor blank, röd kam som han kammade sig med hela tiden, medan den andra handen grävde i tunnorna med skräp. Håret låg perfekt bakåtkammat och nästan sken som nypolerat lack. Den scenen representerade hela Puerto Rico för mig just då; landet av motsägelsefullheter..

Camilo startade bilen och satte på en gammal skiva med Cerati. Tre år sedan jag var här sist, men det kändes som igår. Bort mot horisonten satt Mario i Trujillo Alto och spelade gitarr, bambuträdet hos Chemi stod kvar där det alltid hade stått, menyn på Vidy´s var densamma, och de små trädgrodorna (coquies) sjöng lika starkt varje natt.

.

Jag släppte taget, och bakom regnmolnen tittade solen fram.

.

.

Juni, 2005.

Moni är i badrummet och jag är för lat för att sträcka mig efter tvåliters-petflaskan med vin som står på golvet. Vi ska ut på Gitarre och tänk om Snusmumriken är där? Jag älskar Wien och vill inte åka hem..
.

Juni, 2004.

Var precis på läkarbesök hos Dr.Hoq från Bangladesh. Fick utskriven ögonsalva mot min inflammation som spridit sig i halva ansiktet samt en check-up av förkylningen; halsfluss och inget allvarligare. Sedan såg han i mina ögon (ok, det fungerande ögat) att jag var ledsen och började läsa i mina händer. Han sa att han aldrig brukar göra det eftersom svenska läkare förkastar det, men att han såg på mina ögon och mitt födelsedatum att det var något annat, att mycket jobbigt har hänt mig. Och så började han berätta om mig - och jag kände hur allt stämde och hur tårarna kom. Han sa att jag var en drömmare, men att det inte finns någon perfektion. Att jag är väldigt känslig men flexibel, att jag söker en djup kärlek som jag aldrig fått. Egentligen ville jag bara springa därifrån och storgrina, men jag satt kvar medan han höll mina händer. Dr. Hoq från Bangladesh höll mina händer på Vårdcentralen i förorten.
.
När jag kom hem ringde jag Camilo. Det är alltid så bra att prata med honom. Vi pratade tills tiden på telefonkortet tog slut och jag blev på bättre humör. Det kändes nästan som jag var där igen. Under de 40 minuter vi pratade visste jag precis hur det ser ut när han gick till sin bil för att hämta laddaren, när hans mamma kom in i hans rum, hur hans väggar ser ut, hur det luktar, vad de gör för vegetarisk frukost (hans mamma är ett colombianskt mediterande hälsofreak). Den välbekanta känslan av ångest att vi var väg någonstans kom tillbaka. Kanske var vi påväg mot djungeln, ta en båt ut till någon ö, bilen till Arecibo, Río Grande eller kanske San Juan. Känslan av att inte kunna njuta, för att jag aldrig fick stanna..

Juni, 2003.

Igår åkte vi runt hela Puerto Rico samt badade i Karibiska havet. Pa natten akte vi ut med båt till Bahia Fosforecente (som direkt översatt betyder Den Självlysande Viken) och såg självlysande plankton lysa upp maneter och allt annat som rörde sig. Det var en svart, sjärnklar natt och Camilo och jag satt tysta medan motorn från båten brummade och små vattendroppar stänkte upp i våra ansikten. Jag ville mest gråta hela tiden, jag tror aldrig jag kommer över det här. Det var så fruktansvärt vackert, och det är orättvist att jag inte ens kan njuta av det. Han lämnade mig, igen. På tisdag åker jag hem. Solen skiner varje dag, men inte hos mig. Hos mig är det alltid natt, även om den just igår var stjärnklar.

.

Juni, 2002.

Jag är hemma i Sverige och sommarjobbar på Lidingö. Idag när jag kom dit satt alla kontorstjejer och grät bland tända ljus. Vi kallades till möte: En snubbe från kontoret hade mördat sin familj. Han hade skurit halsen av först sin höggravida fru, och sedan av sin 2-åriga dotter. Efter det hade han hoppat ut genom fönstret med huvudet före och brutit nacken. Och de som hade semester och precis köpt hus som de höll på och målade.
.
Hans brorsa har installerat mormors tvättmaskin.
.
Nu längtar jag tillbaka till Spanien och mina flatmates där.
.

Juni, 2001.

Grannarna hade fest igen. Jävla puertoricaner, som aldrig sov eller verkade jobba. Jag vred mig i sängen tills jag blev galen, stirrade på fläkten som vispade runt den varma luften medan en kackerlacka tog sig in genom fönstret utan glas. Jag suckade trött och irriterad innan jag knackade på hos dem och bad dem vara lite tystare. "Kom igen, var inte så tråkig svenskan, festa med oss istället!" Klockan var 04 och jag skulle upp om tvåochenhalv timme, vänta på bussen utan tidtabell, hoppas på att få sitta bland de andra lika fattiga som jag som inte hade bil, åka förbi floden med den smutsiga pelikanen, och jobba fram till klockan fem för att sedan ta bussen hem igen för att vänta på att nästa fest skulle sätta igång. Grannen nedanför var en förtidspensionerad polis och smed planer på att fixa en kissbomb och kasta upp på några andra grannar, som gillade att sjunga mexikanska folkvisor eller spela åttiotalshårdrock inpå småtimmarna. Tillslut, efter tre månaders sömnlöshet i lägenheten vi hade målat så fint, flyttade vi ned till bottenplanet utan fönster och äntligen fick jag sova. Jag såg ingenting, men jag fick sova.
.

Juni, 2000.

" Hey Anna, just because we are out of money, we can not do anything... Maybe that´s not true...We can always use our Metro Card, sleep in the airport, take pictures, eat the worst food...But it´s not bad actually, and I feel like it´s gonna get better soon. I think I lost my 10 dollar bill, and we also lost Baris. Maybe this is the spirit of NYC? Anyway; you and me are going to World Trade Center now. We couldn´t go to the Statue of Liberty cause I lied about my age, but atleast we saw it. I like this city, and there is so many wierd people here. In a couple of days we are heading back to Puerto Rico. Nice to write in your diary, Anna.
.
Helin, your Turkish friend"
.

Colombianen.

För sex år sedan kändes det som livet inte hade någon mening. Jag hade mina drömjobb (Wedding Cordinator samt Assistent Travel Manager för Norwegian Cruise Lines över hela Karibien, förutom just Puerto Rico), en liten etta i Río Piedras med Mario, 35+ och sol varje morgon samt den vita, karibiska stranden en halvtimme bort med buss. Allting verkade så bra, som en dröm, och så lämnade han mig och jag ville bara dö. Jag kände mig så ensam och ingen såg mig, inte ens när jag mitt i natten gick och satte mig på en parkeringsplats i ghettot under en gatlykta och väntade på att bli överfallen, eller då jag gick runt, runt i kvarteret där ingen annan skulle våga gå då solen hade gått ned. Jag var osynlig. Osynlig, och så jävla ensam.

Då träffade jag puertoricanen som egentligen var colombian. Det var midsommar 2001 och vi blev vänner direkt på ön Vieques utanför Puerto Rico. Han satte mig i sin bil och körde mig runt hela landet, han lät mig duscha i varmt vatten, äta hans mammas vegetariska mat, han tog mig till vattenfall i regnskogen där vi badade bland humrar och blanka stenar, och vi lyssnade på musik högt, högt när vi susade fram längs motorvägen. Jag visade honom min hemliga strand på Bomba som jag varit på året innan, vi åkte på konserter i Manatí och satt bakom en lada där jag berättade om Stockholm, vi drack batidas och piña coladas på små vägkrogar längs Piñones, dansade salsa och han såg mig. Han såg mig när ingen annan gjorde det, han fick mig att skratta när ingen annan fick mig att skratta. Han räddade mig.

.

När jag åkte därifrån så grät jag.

Två år senare var jag tillbaka. Tillbaka med Mario, tillbaka på Puerto Rico med greencardet i handen och den naiva lyckan att han-hade-förändrats. Det hade han naturligtvis inte, och jag blev lämnad igen. Ensammare än sist, utan egen lägenhet, boendes med åtta bögar som tog kokain och en tjej som försvann lite då och då för att hon ena dagen tagit en överdos, den andra åkt på någon festival och rakat av sig håret. Då fanns han där igen. Han räddade mig, igen. Det var inte längre Marioana, det var Camoana. Hade det någonsin varit Marioana sedan år 2000?

.

När jag åkte därifrån så grät han.

I december 2004 skulle vi åka till Bolivia fem veckor tillsammans och hälsa på min familj. Vi möttes upp i Miami South Beach och bodde på hostall några dagar, men situationen var så spänd och konstig att han på min födelsedag köpte en flight hem och lämnade mig kvar på flygplatsen några timmar innan planet till Santa Cruz och vidare till Cochabamba skulle avgå.

.

När vi åkte därifrån så grät ingen.

Sommar 2006 åkte jag tillbaka till Puerto Rico igen. Jag var bara där tre veckor för att avsluta något jag hade förträngt med Mario, och jag var så förbannat ensam. Då fanns han där när ingen annan gjorde det. Han såg mig när ingen annan gjorde det, igen. Han lät mig bo hos honom och han lagade mat till mig, skjutsade mig överallt och lät mig gå på bio gratis där han jobbade (Fine Arts). Han tog mig med till Vieques och vi snorklade, vi åkte runt i hans nya bil som hade air condition och lyssnade på musik högt, högt, igen. Hans flickvän tittade snett på mig, men han brydde sig inte. Han fanns där, och han fick mig att skratta.

.

När jag åkte därifrån så log jag, men han grät.

Snart är det midsommar igen, midsommar sex år senare. Av de senaste sex midsomrarna, har jag tillbringat hälften på Puerto Rico dansandes runt palmer, och slängt mig baklänges i vattnet som man gör där. Dagen efter den här midsommarhelgen, kommer han till Stockholm. Sju dagar, alldeles för kort tid. Jag vill få honom att skratta, visa att jag inte behöver bli räddad, att jag inte längre är ensam.

.

När han åker härifrån så hoppas jag att vi båda kommer att le.

.

Joggingen.

Efter ett knott i ögat, tre i munnen, ut i det höga gräset för att slippa snubbla på sjuttio fågelungar och tio fräsande gäss, två harar, noll rävar, fem par vindrickande picnicare, tre fiskare, en kissande tjej med rökande oavbrutet mobilpratande pojkvän, sol i ögonen, vind i håret, fem varv runt sjön och sjuttio minuters konstant joggande, saktar jag äntligen ned för att gå hem och göra quorn-tortillas, vila ut och bädda ned mig i soffan. Det var länge sedan jag sprang över en mil sist.

.

Stockholm.

Stockholm, så vacker du är, med ljusa kvällar och havet från alla håll, med mina vänner som skrattar mellan broar och uteserveringar, lampor som lyser den korta stund det är mörkt mellan gator och torg. Jag är inte på väg någonstans, jag är bara här, där jag allra helst vill vara, i min vackra stad full av ljus.
.

Maten.

Äter middag (skaldjursbiff med brockoli, stekta grönsaker samt tomat) medan jag ser på Du Är Vad Du Äter. Jag har väldigt svårt att förstå hur man en normal dag hellre kan välja pizza istället för sushi, hur man aldrig har ens har smakat avokado eller gjort en fruktsmoothie. Sedan jag fick min lön har mitt kök känts som a little piece of heaven. Frysen är fylld med quorn, laxfilé, kycklingfilé, spenat, brockoli, jordgubbar, björnbär och skaldjursbiffar. I kylen ligger mozzarella, fetaost, kalkon, sparris, jordgubbar samt grönsaker och suktas. Avokadosarna ligger och mognar bredvid mina groddodlingar, och till frukost kan jag välja mellan rågflingegröt, knäckebröd eller solrosbröd. Så länge jag befinner mig i min kökshimmel, behöver jag inte oroa mig för att käka upp M´s choklad eller springa ned till kiosken för akutgodis. Jag älskar min mat.

.

Låten.

Och så spelar de Låten på radion och jag är tillbaka. På hostallet, på festen, i taxin, på baren, på stan, på hostallet igen. Jag trycker hörlurarna lite hårdare mot öronen, blundar medan jag går där. Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig? Husen känns overkliga, jag vet inte riktigt var jag är. Jag höjer volymen lite till, kisar med ögonen innan jag långsamt öppnar dem eftersom en svart skylt med rullande, röda neonbokstäver stör min inre syn. Jag läser texten tyst för mig själv: "Finns Gud? Bryr han sig? Välkommen till www.pingstkyrkan.se"

.

Buenos Aires, finns du där fast jag inte ser dig, när låten har tagit slut och kyrkan gör reklam med neonbokstäver som blinkar? Jag stänger ögonen igen, väntar på en ny låt. Buenos Aires, jag ser dig inte. Finns du där?

.

Han.

But most of all, I like you.

En bild med tre ord, säger mer än en blogg med tusen.

.

Besöken.

Who are you?

Running total of visits to the above URL since 23 Mar 2007: 4,208 (not necessarily all displayed - see below). Visits on previous 'day': 146.

Bloggen som började smått anonym känns numer ganska utlämnande. Därför har jag slutat med personliga bilder och jag har även försökt byta min presentationsbild, men det går inte.
.

Hatet 2.

Idag kom hon in på mitt jobb igen. Den här gången hann jag inte gömma mig. Med sina gigantiska bröst och små spindelben i vita kapribyxor kom hon rakt emot mig med frågan "Har ni några ytterplagg?". Hon kände inte igen mig. Så mycket hon förstört för mig, och hon kände inte igen mig. När jag hade förklarat och hon sagt "men så söt du har blivit" och allt jag tänkte på var hur hennes bröst började brinna en gång när hon spelade flöjt, gick det upp ett ljus.
.
"Har du haft det bra?" frågade hon. "Ja, jag är butiksansvarig och pluggar juridik. Men det var ju inte så roligt att ha haft dig som lärare". Hon rörde inte en min och det märktes att hon inte fattade ett ord av vad jag sa, men jag sa det. Jag sa det som jag har velat säga sedan 1992 då vi slutade sexan. Däremot, blir det aldrig som man har tänkt sig.
.
"Er klass var en av de bästa. Ni låg på topp i mattekunskaper i hela Stockholm och det tyder ju på god undervisning". Hon förstod ingenting. Jag sa att hon varit elak, att hon hotat med att sluta om inte jag hade gjorde det. "Du och Ken var problembarn", sa hon likgiltigt. "Och jag tog hand om er".
.
Jag påminde henne aldrig om gången hon slog Pablo i huvudet med en flöjt, då hon bad mig att hålla käften med ryggen vänd mot klassen-fast jag inte ens var där utan hemma sjuk, då hon skickade hem elever till mig med hälsningen att det var mitt fel att vi inte kunde gå på musikal, då hon drog in mig i ett enskilt rum och sa att jag skulle gå ut i klassen och säga att jag inte ville följa med på en sista klassresa och jag gick tillbaka och sa att "Elsa sa åt mig att jag skulle säga att..", då hon snackade skit om min morsa inför hela klassen tills jag började gråta, då hon beskyllde mig för att ha snott en schal och det sedan visade sig att hennes favoritelev snott den och var kleptoman i övrigt, då hon gav alla andra omdömen utom mig, då hon sa till min mamma att alla lärare och elever hatade mig och mamma ringde runt till alla och t.ex. musikläraren sa att jag var en av hans bästa elever någonsin (jag fick inte 5:a i många ämnen, men musik var ett av dem), då hon sa rakt upp i mitt ansikte att hon inte förstod hur precis alla i klassen hade valt mig som de ville gå med i högstadiet då man fick välja två killar och två tjejer att gå med, då hon varje dag i princip sa något elakt eller låtsades om att jag inte fanns.

Det satte sina spår. När jag började högstadiet hade min lärare Claudine hört rykten om att en bråkig, jobbig elev skulle börja i hennes klass. När hon förstod att Elsa syftat på mig började hon skratta. "Anna, hon som är så glad och omtyckt?" Jag gillade skolan, älskade min klass och tyckte om de flesta ämnena. Tills Elsa fucking Rhamqvist tog bort all min lust. Den kom inte tillbaka förrän jag började läsa juridik.

Fy fan, hon kände inte ens igen mig.
.

Djuren.

Ikväll när jag var ute och joggade runt sjön kom det en räv lunkandes mot mig, bredvid mig, förbi mig så nära att jag hade kunnat klappa den. Jag tror inte ens den la märke till att jag fanns. Stadsmänniska som jag är, har det aldrig hänt mig förut.
.
Sedan, vid bilvägen, vaggade 22 gäss (ja, jag räknade dem) på led över till dammen på andra sidan. Det kryllar av liv överallt. Hackspettsungarna i björken utanför min balkong tjattrar hela dagarna och igår såg jag en fågelart jag aldrig sett innan. Det känns som jag bor mitt i en djurpark alternativt djungel. Jag trivs som fan.
.

Solen.

Kliver ur tunnelbanan, 21+ och solen lyser mellan trädens blad ned på perrongen, där fler håller varandra i handen än i en cigarett. Snart är det sommar.
.

Världsdelen.

I like South America, and my sister.

.

Balkongen.

I like my balcony.

.

Chavez.

I like when people care.
.

Sjön.

I like the lake, five minutes from my door.

.

Tisdagen.

I like birthdays.
.

Rebellen.

Idag gick Rebell Robban av tunnelbanan samtidigt som jag, i förorten. Då slog det mig, att jag aldrig har sett honom någon annanstans än på Slussen. Varje helg så länge jag har varit stor nog att vara ute på kvällarna har han stått där och halvskrikit sina låtar plinkandes på gitarr. Folk har stannat och lett, punkare har diggat och gamlingar sneglat misstänksamt. Alltid samma sak. Folk ber honom att spela deras favoritlåt innan tunnelbanan kommer och han svarar något i stil med "Jag har inte bråttom. Jag väntar inte på någon tunnelbana". Kväll efter kväll står han där med sitt långa hår och skägg, med guran tills vakterna kommer och slänger ut honom. Men han kommer alltid tillbaka, kväll efter kväll, år efter år på exakt samma plats. Kändis på sitt sätt, utan att vara kändis, utan att ha ett hem eller lön. Nu gick han av, utan sin gitarr, och var kompis med vakterna som kontrollerade att ingen plankade. Jag undrar var han var på väg. Kan han vara någon annanstans än på Slussen? Vad gör han på dagarna?
.

Pengarna.

Jag hittade en tjuga i mitt skafferi i morse när jag skulle plocka fram rågflingorna (ungefär den enda frukosten jag ens har råd med nu) En tjugolapp lite lätt ihopskrynklad som nästan fick det att pirra till i magen. Tjugo spänn - det innebär två askar coctailtomater, en banan och en manadrin och ändå en krona över. Om jag handlar på rätt ställe, vill säga. Tjugo riksdaler är mycket pengar när man är totalt pank, de kan rädda en hel dag. Sedan min flytt har jag inte lyckats hitta min dosa till internetbanken och kan därför inte föra över pengar från mitt sparkonto. Jag vägrar att beställa en ny. På något sätt är det nästan som en utmaning att klara sig på inga pengar alls. Varje liten krona får betydelse när jag går där längs gångarna på mataffären och suktar efter simpla saker såsom knäckebröd, pumptvål och fullkornspasta. På fredag, då kommer lönen. Jag ska fira på Willys. För första gången förstår jag vad folk menar med att de inte kan shoppa förrän den 25:e. Det här känns som en väldigt nyttig upplevelse för den annars så ekonomiska människa jag är.

.

Ensamhetsbehovet.

Kommer hem, öppnar en burk oliver och slänger mig i soffan insvept i en filt. Ensam. Jag har inte haft ensamtid på snart en vecka, och eftersom jag anser mig själv vara en person med rätt stort ensamhetsbehov känns det lite skönt för en stund. Då kommer jag på, att mitt ensamhetsbehov handlar inte längre om ensamhet. Ensamheten finns inte kvar hos mig. Aldrig någonsin. Det första jag gör är att sätta på datorn och logga in på msn, gå igenom alla bloggar, forum och mail. Prata med folk, lyssna, uppdatera, se vad jag missat. Idag satte jag även på tv:n, och ingenstans märks ensamheten av. För tio år sedan hade jag öppnat en bok och på sin höjd satt på lite musik. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha någonting att göra. Jag har glömt bort hur det känns att vara ensam.

.

Landet.

Vi var från samma land. Inget land, mittemellan land, vårt eget land som egentligen inte fanns men var det enda. I vårt land pratade vi ett mittemellan språk, inget språk, vårt eget språk som egentligen inte fanns men var det enda. Ingen annan som förstod, ingen annan som kom från samma land, vårt land, där vi kom ifrån och som var det enda. Alla gränser och hav försvann och vi var det enda när vi satt där vid strandkanten och såg ut över vårt eget land, det enda landet och ingenting annat fanns.

.

Självklarheterna.

Svart slutar vara svart utan vitt,

den onde slutar vara ond utan den gode,

den friske vet inte hur det känns att vara frisk, utan att ha varit sjuk.

.

Självklarheter alla (inte) borde (behöva) påminnas om varje dag.

.

Stipendium.

Jag fick precis ett mail; kommer få ca. 16 000 kronor i stipendium för mina juridikstudier i Spanien i höst. Sextontusen kronor. Och jag som först hade tänkt att ta mitt obligatoriska utbytesår i Karibien, utan stipendium och istället betala många, många tusen för hela kalaset. This feels good.

Barcelona me espera.

.

Kunden.

Det kommer inte in en kund på en halvtimme. Just när jag tar i handtaget till lagret fär att smita på toaletten, kommer det in en tant med rullator. Varför?

Jag har inte ringt till någon på hela dagen och ingen kund i närheten. Just när jag slagit in mormors siffror, tre signaler har gått och hon svarar, kommer det in en medelålders kvinna som spänner ögonen i en. Varför?

Nu har jag kommit på ett knep när jag känner mig uttråkad och vill ha in kunder. Jag trotsar dig, du högre makt som alltid vill jävlas. Jag lyfter luren och slår lite siffor på måfå och det funkar alltid. Där står hon, kunden som vill prata nyinkomna kläder. Jag rycker lite extra hårt i handtaget till lagret och där står hon, mamman med barnvagnen som letar reakläder.

.

Det slår aldrig fel.

.

Minnen.

Igår skickade paraguayanen (se fotot) vi lärde känna i Buenos Aires en video till mig. Han hade satt ihop massa foton från resan, minnen som flöt samman i ett kollage. Då slog det mig, även om jag tänkt på det innan, att han inte bara är i mitt minne, utan också jag i hans. Ett foto seglade förbi när vi stod där med Cristobal och paraguayanens Terere, på väg mot Tigre en het argentinsk dag. Och fotot där Cristobal och jag leker farmor och farfar. Minnen, som inte bara är mina, utan också hans, Cristobals, min systers, alla andras minnen som också finns med i filmen. Alla människor precis som vi, som träffades i staden som aldrig sover, vissa som är kvar, och vissa som vi - som har åkt därifrån och bara tagit med oss våra minnen. I hur många personers minnen finns jag? I hur många kollage av minnen som aldrig blivit till film befinner jag mig?

.

Bloggen.

Jag tänkte först byta blogg, men jag är så fäst vid min egen att det inte går. Jag skrev till och med ett helt inlägg, som sedan försvann när jag skulle publicera det. Det är ett tecken. Jag stannar kvar, med eller utan kommentarer.
.

Irritationen.

Blir skitirriterad, när jag får höra att det inte går att posta kommentarer till mig om man inte har blogger. Och här trodde jag att ingen läste min blogg för att den var dålig.

Baren.

Fredag påminde mig om Buenos Aires. Alla var glada, alla vakter trevliga, ingen frågade ens om leg och välkomnade en med ett stort leende och tilltalade en när man skulle gå, ville hjälpa mig att hitta min syster och musiken var bra. Fredag påminde mig om Cigale, dit jag aldrig mer kommer gå, där lamporna lyste lila och folk satt tätt ihop vid bord överfyllda av coctails.
.

Svartvitt.

Jag ser dig, på en svartvit bild. Jag ser hur du andas lätt och stänger dina ögon, medan dina ögonfransar rycker till sådär som alldeles innan du somnar. Jag ser dig, ser hur du ler innan du vänder dig om, hur du tar bort ett löv ur ditt hår medan jag står där. Jag ser dig, ser hur du inte vänder dig om tillbaka, hur du går. Jag ser dig, ser att du inte ser mig. Du är i svartvitt, och jag ser hur du inte kan inte se mig. Jag ser att du inte ser mig även om du hade kunnat, så jag går. Lämnar dig i svartvitt där, medan du ler och går och vänder dig om. Du ser inte att jag går, du ler åt ett annat håll, alltid åt ett annat håll. Jag ser vinden ta dig bort, i svartvitt, och jag ser dig medan jag går.

.

Utmaningen.

St Lucia med The Pitons i bakgrunden, två berg som sitter ihop med ön under vattnet. .
Min absoluta favoritbloggare Jenny utmanade mig för ett litet tag sedan, och vilket ämne passar väl inte bättre än resor? Även om det här med utmaningar känns lite som ett hot mot min nya bloggstyle.
.
.
Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst? :
.
Min plan har alltid varit Costa Rica för att hälsa på Rob som jag känt i många år nu, och i anslutning till den resan hinna med Guatemala. Buenos Aires var jag ju nyligen i 2 månader, och tyvärr blev det aldrig Chile eller Brasilien som jag så gärna ville till. Colombia står också högt på listan, dit bara måste man.

.
Fem länder du har besökt och vill återvända till? :

Enkelt- Puerto Rico eftersom det är mitt andra hem och fortfarande dit jag längtar om jag någongång känner mig uttråkad och ledsen. Bolivia, såklart. Saknar min segundo papá faktiskt. Känns konstigt. Vill gärna se mer av Argentina och Perú, och precis som Jenny hör jag till den lilla skaran som faktiskt inte hatar USA (även om Puerto Rico också hör till USA) Syftar dock nu på fastlandet. Finns mycket mer att utforska; Rocky Mountains, Florida...

.
Ett land du inte gärna vill återse?:

Sådär kan jag bara inte resonera. Däremot gav varken Cypern eller Malta mig någonting. Någonting måste de ju ha gett mig någonstans, men jag kan bara inte komma på vad.

.
En plats du blev positivt överraskad av? :

Alla platser har någonting. St. Lucia i Västindien blev jag alldeles betagen av. Bästa ön, helt enkelt. Av alla 10 jag varit på där, toppar St Lucia alla utom Puerto Rico. Djungel, vackra människor, the pitons, inga höghus, poliser som dåsar, lugn.

Här måste också Wien tilläggas-veckan hos Moni överträffade alla förväntningar. Jag tror att den resan, som också innebar Bratislava och Budapest, räddade hela våren.

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?:

Nu är det så, att jag brukar försöka hålla mig borta från att förvänta mig saker. Alla till trots måste jag dock svara Buenos Aires för att inte upprepa Cypern och Malta- inte för själva stadens skull, jag älskar BS.AS, utan för att saker inte blev som planerade. Vi skulle ju hänga med Cerati, åka till Mar del Plata, till Punta el Este i Uruguay (vi kom iallafall iväg till Colonia, Uruguay), leva rockstar-lives och glassa. Så blev det inte. Egentligen är det väl snarare en resa som inte motsvarade mina förväntningar, men den blev bra ändå. Bara inte som jag förväntade mig.

.
Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?:

Här väljs inga hotell. Jag åker i första hand till ställen där jag har kontakter. Jag vill hänga med lokalbefolkningen och leva som dem. Jag gillar inte museum eller andra turistgrejjor, förutom vissa saker om man bara måste se såklart. Om jag nu inte har nått val blir det billigt före dyrt. Hotell är till för att sovas på, det är landet som skall ses.

.Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende):

Diggade Casa san Blas i Cusco, Perú, samt La Quinta i Santa Cruz, Bolivia. Man kan bo ruskigt lyxigt för ruskigt lite pengar. Till och med varmvatten finns! Annars är det mysigt att campa ute på ön Culebra utanför Puerto Rico, mitt på stranden. Man betalar någon liten summa och så finns det någon vakt som trippar runt så att man känner sig lakom säker. Varit där både en, två och tre gånger. Vattnet är kristallklart och ingenting annat existerar.

.
Vilket är det bästa hotell du sovit på?:

Jag är en snål fattiglapp. Har något minne av att hotellet i San Francisco, Hotel California, var helt okej. Jag har dock som sagt inte så stort minne av det eftersom pappa var hyper och väckte mig i gryningen varje morgon för att springa kulle upp och gata ned.

.
Vilket är det värsta stället du har sovit på? (i nyktert tillstånd):

Om jag ser tillbaka på alla störda (roliga) saker jag gjort genom åren skulle jag nog kunna skriva upp 1000 olika ställen. Men, det var ingen hit att sova på tunnelbanan och vakna upp i Harlem framåt småtimmarna för att vi inte hade råd med vandrarhem hela veckan i New York. Två nätter till åkte vi till flygplatsen JFK och sov direkt på golvet. Inte skönt, ska jag säga er. Sova i en bil på stranden utanför djungeln på Puerto Rico med benen ut genom den nedvevade rutan var inte heller så skönt. Tappra försök har gjorts till att lite romantiskt sova under bar himmel på stranden i Karibien, med resultat av sand i munnen, hackande tänder och myggbett överallt. Sen är det lite diverse golv här och där- t.ex. färjan över till Tyskland för klassresa till Prag, huller om buller bland stinkande heltäckningsmattor och snarkande gubbar.

.
Jag utmanar: Nadia i Chile, Storey för att jag vill veta mer om dina resor, Moni i Wien samt Nina i Costa Rica.

.

Skärgården.

Det finns bara ett ställe som är mitt ställe, mitt ställe som är den enda platsen som alltid funnits och alltid kommer att finnas där och bara är min, bara min i mitt hjärta även om den inte är min på riktigt. Då, nu, sedan, alltid.

.

Regnet.

Regnet är skönt. Ljummet rinner det ner längs mitt hår och in i mina skor. Jag vill stå där lite till. Smaka på dropparna lite till, hålla mig kvar under himlen bara lite till, himlen som ena sekunden ger mig skydd, den andra pressar mig nedåt och får mig att känna mig så liten att jag ryser. Bland molnen finns det alltid åska, någonstans. Rullandes, fortare tills allting exploderar. Jag väntar på dig medan jag står kvar där, bara lite till. Vill inte gå, vill inte att reget ska ta slut.

Bara lite till.

.

Tunnelbanan.

Jag vill inte vara en gnällkärring, men det är många saker som irriterar mig med kollektivtrafiken. Och nu menar jag inte bara idiotiska ungdomar som man vill slå hårt, hårt för att de helt saknar respekt, utan småsaker som folk kanske inte ens tänker på. Jag nöjer mig med två exempel i denna blogg.
.
Idag när jag satt i godan ro och läste Julio Cortázars "Rayuela" (ett projekt jag dragit ut på under många år eftersom jag varit rädd att min spanska inte ska räcka) satte sig en tjej mittemot mig och slängde med håret, smaskade högljutt på ett äpple och knaprade mandlar med öppen mun. För varje tugga blev jag mer och mer irriterad och tog på mig min mp3 isället och höjde ljudet. När smaskandet och knaprandet trängde igenom mina hårt instoppade hörlurar la jag ned boken och försökte stirra åt ett annat håll. När Fröken Smask hade ätit färdigt drog hon upp en spegel och började rensa, suga och smaska på allt som fastnat mellan tänderna. När det lilla projektet var slut var det dax att klämma finnar, sedan sminka över de klämda finnarna och sedan var jag äntligen framme vid min station.
.
När jag åkte hem igår kände jag mig väldigt liten bredvid en snubbe vars ben säkert var tre gånger större än mina. Jag satt även då med Rayuela men kunde inte sluta lyssna på vad killen och hans kompis pratade om (guzzar i Italien, jävligt fräscha sådana) och ju mer intenstivt de pratade, ju mer hoppade han med benen så att jag satt och gungade fram och tillbaka och var rädd för att bli åksjuk.
.
Det är inte lätt, inte. Men det blir lättare att glömma alla stora saker om man får unna sig att koncentrera sig på de små.

.

Hemskheterna.

Det händer så mycket läskiga saker på en gång nu. Misery does love company. På väg hem till min nya, fina lägenhet igår (TACK bästa Martin och Kenny för all hjälp- jag uppskattar det otroligt mycket. Och tack pappa och Per för hjälp, och Lena och Thomas trots att ni inte bar något) tänkte jag just på att allting var så bra. Sådär overkligt perfekt som något högre makt verkar gilla att förstöra. Som vanligt ska man utsättas för prövningar eller vad det nu är, testas lite för att se om man mår bra på riktigt eller om det bara är en fasad som kan falla sönder på en sekund. Det är lite mycket nu men jag är förberedd på nästa smäll, så dra helst inte ut på det vem du än är och vad du än planerar. Come out, come out wherever you are.