Avskedet.

.

Han vänder sig om en sista gång, mobiltelefonen mot örat medan hans syster startar bilen. Vi ses, ropar han över gatan. Vi ses, svarar jag med nycklarna i handen och ansiktet vänt mot porten. När han smäller igen bildörren och jag ser dem glida iväg under gatlyktorna är det som om han aldrig funnits. Borta i horisonten blixtrar det över bergen, molnen rör sig fortare och jag känner i luften att regn är på väg. Jag går försiktigt upp för trapporna. Innanför grannens dörr hör jag tv:n medan jag lyfter foten extra högt över en ödla som tittar på mig och blinkar några gånger. Någonstans sitter ett nyförälskat par på stranden och lyssnar på vågorna, en hemlös man utanför mataffären hittar en sko i soporna som passar, fem fulla studenter åker till slumkvarteren och köper knark medan de glömmer att säkerhetsbälten finns och krockar med en lastbil, en mamma stryker sitt barn över kinden och gråter över att han aldrig kom hem igen, en glass smälter och barnet gråter. Det luktar som det alltid har luktat. Den där speciella lukten som bara finns där. Jag låser upp dörren och smyger in för att inte väcka de andra. Resväskan står och gapar, väntar på att bli fylld. Jag vet att vi aldrig kommer ses mer, han vet att vi aldrig kommer ses mer. För några sekunder står tiden still, innan åskan bryter tystnaden och jag kryper ned under lakanet.

.