Home is where my heart is?

.
...........Río Piedras, Puerto Rico, för alltid mitt andra hem. Juni eller juli 2006.

Jag är rädd. Rädd för att det ska bli samma sak som vanligt när jag kommer hem. En vecka då allting känns som en enda lång nyförälskelse, alla byggnader känns nya, maten smakar som aldrig förr, tillochmed pendeltåget känns som en tur på Gröna Lund när man var barn. Sedan kommer känslan igen. Känslan av att vilja vara någon annanstans, känslan av att det alltid är bättre på andra sidan, att det finns mer att se, att jag inte vill slösa bort min tid på ett och samma ställe. Var jag än är vill jag alltid resa till något nytt.

.

Första gången jag kände att jag vill vara precis här och ingen annanstans, var på Puerto Rico år 2000. När månaderna tog slut grät jag sönder mig själv. Och sedan dess levde jag alltid där, om inte fysiskt så psykiskt. Allt jag ville var att känna likadant igen. Jag åkte dit igen och igen, men det var inte längre samma sak. Det blir vardag överallt, även bland vajande palmer och sandstränder. Iochförsig älskade jag den vardagen, men något ändrades. Antagligen jag själv, för från att jag var där första gången till sista gången (under 6år) har allting varit precis likadant.

.

Nu sitter jag i Buenos Aires, ser fram emot att åka hem om 10 dagar, längtar till jobbet, mina vänner, familjen, Bilal, längtar efter att få börja spara pengar till nästa resa igen. Costa Rica och Guatemala? För varje resa jag gör, hoppas jag att jag ska komma närmare det jag egentligen söker. Den här gången är jag mer rädd än någonsin för att jag ska längta bort igen. Just eftersom jag inte vill göra det mer. Jag vill ta det lugnt, plantera blommor på min balkong (som jag snart kommer ha) och inte vilja vara någon annanstans än just där.