Sunday, March 08, 2009

It´s all about att jag satt på ett pendeltåg som dödade en man:

Igår tog M och jag pendeltåget klockan 17:39 från Sundbyberg, fullt med folk och jag lätt klastrofobisk som vanligt. Efter någon minut bromsade tåget in ovanligt fort och jag sa direkt att jaha, nu har det väl kört på någon, och visst var det så, en röst i högtalaren meddelade att vi blir stående ett tag eftersom vi kört på en individ och måste invänta räddningspersonal och polis.
.
Minutrarna gick. Inga sirener hördes. Vad förstår man då? Jo, att personen omedelbart omkommit. Efter en kvart kom räddningspersonal och gick med ficklampor längs spåret fram och tillbaka, min slutsats direkt att de letade efter bitar av den som omkommit, och tankarna var såklart om det var självmord? En olycka? Känner någon på tåget den som dött? Vem kommer när som helst få ett samtal att de förlorat sitt barn, förälder, syskon, vän, sin kärlek?
.
På bara en sekund rycks allting bort, alla tusentals minnen, all kunskap, all oro och stress, allting man kämpat för, alla mål, drömmar, hopp. en enda sekund.
.
Efter en timme och tjugo minuter rullade vi vidare mot Karlberg där tåget skulle utrymmas, och då gjorde jag det där som man egentligen inte vill men ändå inte kan låta bli att göra; titta på förarhytten efter spår och tänker att ingenting kommer synas, de måste ju ha gjort rent, men ändå - där fanns det plötsligt blod och utkletade substanser precis bredvid mig, från en människa som en timme och tjugo minuter tidigare har kunnat skratta och gråta, göra vadsomhelst, och så på en sekund, vid övergångsstället där vi ätit pizza på sommaren, krossas huvudet och livet släcks. Jag mådde sjukt illa av att se de där...substanserna utsmetade på tåget, ljusrosa med vita saker, och sedan snabbt slussas vidare med alla andra som hade bråttom med klirrande systemetpåsar och höga klackar.
.
Döden är min största skräck, och man blir ju ständigt påmind om hur skört livet är. Hur många familjer förlorar inte någon varje sekund av varje minut? Hur ofta sitter inte människor runt om i världen och får sitt hjärta förvridet av sorg medan alla andra runtomkring fortsätter som om ingenting hänt? När vi kom hem läste vi att det var en man som omkommit.
Två rader på nätet, bara sådär. Poff. Borta. Livet fortsätter, iallafall för somliga.

12 comments:

Emmama said...

Vilken fruktansvärd händelse! Förstår dina tankar så väl och det är så hemskt att man kan leva och göra ALLT ena sekunden och sedan för alltid vara borta från allt. Svårt att förstå..

KRAM!

Anna said...

Helt ofattbart.
Både M och jag drömde mardrömmar sen...

egon said...

USCH vad obehagligt! :( Förstår verkligen mardrömmarna.

Sussie said...

Fy så obehagligt. :P
Du skulle ha fått nytt lösen men jag hade tydligen inte din mail. Får jag den så får du nytt lösen. :)
wozzgirl@gmail.com kan du skicka din mailadress till om du vill. :)

It´s all about me said...

Svårt att släppa bilden av hjärnsubstans måste jag säga...

Mailar dig Sussie!

annah said...

ja fy vad otäckt som sagt... vet inte vad man ska säga egentligen. tragiskt!

It´s all about me said...

Ja, var det en olycka? Var det självmord? Vem var det? Varför? Hur gick det till? Om en olycka - fy fan vad ONÖDIGT, hur ett litet snedsteg gör att hela livet släcks på en sekund!!!

Tess said...

Åh fy vad otäckt! :/
Det får en verkligen att inse att man borde leva som om varje dag är ens sista och inte ta det för givet att man får vakna upp var dag..

Ja du, jag kommer inte ihåg hur jag hittade din blogg faktiskt..tror att det var när jag var ute och bloggsurfade och så dök du upp i ett kommentarsfält..åtminstone tror jag att det var så. :)

It´s all about me said...

Tess: Eller hur! Och ok, då vet jag, det är alltid spännande att veta hur folk hittar hit eftersom du verkar ha "stannat kvar". Trevligt!

Anonymous said...

FY VAD HEMSKT OCH OTÄCKT!! Skulle jag se något sånt skulle jag inte kunna släppa den bilden ur huvudet på länge heller! Undrar om det var en olyckshändelse eller ett självmord?? Kram! /anki

Lala said...

Urrrrsccchh:( Undrar vad som hände, om det var självvalt? Döden är så jävla skrämmande.

It´s all about me said...

Ja fy fan...har tänkte på detta enda sen dess, så fort jag har en ledig stund...fatta paniken på avslappningen på Body Balancen ikväll, kunde inte se annat framför mig! :(