Kläderna.

Det är tragiskt när en tant med storlek 50 plockar på sig en tröja i Large (vilket motsvarar 40-42). Det är tragiskt när en annan tant ler åt att kjolen i storlek 48 sitter ganska bra men är en centimeter för stor, innan hon märker att hon inte dragit upp blixtlåset. Det är tragiskt när en mamma kommer in med världens sötaste unge i barnvagn som har blåmärken i ansiktet, och när han vinkar åt dig ser man ett stort brännmärke på handflatan. Det är tragiskt när en tjej provar en tröja i XL som man vet är väldigt stor i storleken för att man själv har small i den, och säger "oj ,den här modellen är väldigt liten i storlek". Det är tragisk när det kommer in stamkunder som inte ens vill handla utan bara kolla vad som kommit in i veckan, och utbrister "åh, så vacker" åt den fulaste blusen. Det är tragiskt när en unge kommer in och sparkar på provrumsdörren och den gravida mamman slår sin mamma två gånger i huvudet framför kassan och man vet inte vad man ska säga. Det är tragiskt att jag tänker fula tankar om minst hälften av mina kunder, men ändå alltid ler. Det är tragiskt att jobba i en klädbutik, så totalt oviktigt och ändå blir det så viktigt.
.

Avskedet.

.

Han vänder sig om en sista gång, mobiltelefonen mot örat medan hans syster startar bilen. Vi ses, ropar han över gatan. Vi ses, svarar jag med nycklarna i handen och ansiktet vänt mot porten. När han smäller igen bildörren och jag ser dem glida iväg under gatlyktorna är det som om han aldrig funnits. Borta i horisonten blixtrar det över bergen, molnen rör sig fortare och jag känner i luften att regn är på väg. Jag går försiktigt upp för trapporna. Innanför grannens dörr hör jag tv:n medan jag lyfter foten extra högt över en ödla som tittar på mig och blinkar några gånger. Någonstans sitter ett nyförälskat par på stranden och lyssnar på vågorna, en hemlös man utanför mataffären hittar en sko i soporna som passar, fem fulla studenter åker till slumkvarteren och köper knark medan de glömmer att säkerhetsbälten finns och krockar med en lastbil, en mamma stryker sitt barn över kinden och gråter över att han aldrig kom hem igen, en glass smälter och barnet gråter. Det luktar som det alltid har luktat. Den där speciella lukten som bara finns där. Jag låser upp dörren och smyger in för att inte väcka de andra. Resväskan står och gapar, väntar på att bli fylld. Jag vet att vi aldrig kommer ses mer, han vet att vi aldrig kommer ses mer. För några sekunder står tiden still, innan åskan bryter tystnaden och jag kryper ned under lakanet.

.

Hemkomsten.

Ungefär 26 timmar senare med lite förseningar inräknade och pengasparande genom att åka kommunalt från Arlanda, kändes det inte så dumt att vara i Stockholm med sina 14 grader och strålande sol (jämfört med fyra timmars väntan i Madrid med 8+ och spöregn) Stod alltså innanför dörren kl.17 med myror i benen och en timme senare gick Bilal och jag på promenad 1-2h och spanade in min nya lägenhet från utsidan, gamla filmstaden, åt glass och njöt. Med andra ord är jag mitt inne i min honey-moon i Stockholm, som jag skrev om tidigare. Får se hur länge den håller den här gången... (redan på planet hem satt jag och drömde om lite nya resor) Känns helt okej att ha lämnat kvar syrran iallafall. På morgonen innan jag reste flyttade vi hennes saker till världens mysigaste lägenhet hon ska bo i, med fina parkettgolv och egen balkong i San Telmo.
.

Stormen.

.
...............Sophantering i La Provincia de Buenos Aires...

Igår när jag gick runt med Vida Latina och Victor efter glassätande och lite annat kom det ett par regndroppar. En moppe krockade med en lastbil (allt gick bra), ett avgasrör trillade av en bil på motorvägen så att det flög gnistor överallt, och en buss kunde knappt bromsa vid ett övergångsställe. Ett par sekunder senare var stormen i full gång. Det blixtrade och piskade regn. Jag satte mig vid de hemlösa en stund, tog farväl av han den söta som bor utanför vår port, och sprang in blöt som en hund. Satt och packade i lugnan ro framför Spiderman 2 då det såklart blev strömavbrott och kolsvart. Försökte ta av mig linserna och allt blev en quilombo. Tog typ flera minuter innan jag hittade den vänstra linsen, och då hade den fastnat på min tumme och bränts sönder när jag tände tändaren gång på gång för att hitta linsen. Strömmen kom nyligen tillbaka, klockan är snart 7:30 och vid 08 ska vi ta taxi till Ylvas nya lägenhet och lämna hennes grejjer, innan jag ska traska hem genom staden och packa min väska, vänta på skjutsen till flygplatsen och resa i 24h. Varför blir det alltid storm natten innan jag ska åka?

Festen.

..
............På väg till tunnelbanan igår...

Igår kväll hoppade vi (Ylva, hennes klasskompis Anna från California och jag) in i en taxi som tog oss till förorten Martinez med de lyxiga ambassadörsvillorna. Den trevlige Sam från alla-världens-hörn tvingade oss att inte röra ett finger utan bara sitta där vid grillen bredvid poolen och beskåda hans treplans-villa medan paellan med skaldjur var på ingång. Vin korkades upp, mat åts, och som pricken över i:et hade alla varit på Puerto Rico, och Sams kompis som var med var halvpuertorican. (För er som känner mig på riktigt vet ni att inget får mig på bättre humör än att prata om min ö). Framåt småtimmarna gled vi vidare genom staden till ett museum, där det till min förvåning längst in låg ungefär jordens coolaste lägenhet på två våningar med tegelväggar, jacuzzi och en bar som hette duga. Alla dessa människor som jobbar in the navy och på ambassader, får hus betalda av staten och dessutom är världens mest väluppfostrade, gentlemannamässiga och trevliga- var har de hållit hus mina två månader i Buenos Aires? Varför ska man lära känna dem sista helgen? Festen var sådär lägom rolig att man lär känna en tjej som bor i Barcelona, dansar till porque yo en el amor soy un idiota, bjuds på drinkar och glömmer att titta på klockan förrän det för länge sedan redan börjat ljusna ute. I taxin hem höjer chauffören musiken och låtarna man har mest minnen till i Buenos Aires fyller bilen medan man återigen tittar ut på alla hus och avenyer som man kanske aldrig mer kommer få se.

.

Varför är allt extra roligt precis när man ska lämna en plats? Ska man behöva åka bort för att uppskatta varje millimeter av det man redan borde se?

.

Som sista grej innan sista natten ska jag alldeles strax dra iväg och träffa Vida Latina och Victor.

sammanfattningen.

.
...............................Obelisken på 9 de julio.

När mina nio veckor börjar lida mot sitt slut i Buenos Aires sitter jag nu i solen på balkongen och lyssnar på demonstranterna som är på väg mot El Congreso. (Återigen: Är det karneval eller är det demonstration?)

Hur fan har två månader redan kunnat passera?

Efter att knapt ha sett Colonia eftersom jag var inflammerad mellan hinnorna i ögat och hade sönder glasögonen samma dag som jag drog till ögonkliniken, kunde jag några veckor senare sakta men säkert börja använda linser igen. Som enda bevis på att det någonsin varit fel i ögat har jag nu ett ärr där. Vi har varit i La Boca och sett Maradona-kopian bland de färgglada husen, druckit mate och terere, varit på marknaden i Recoleta och San Telmo, hängt på hostall vi inte ens bott på och spelat pingis, shoppat och ätit, gått tills fötterna värkt och suttit i vita skinnsoffor bland drogade ungdomar på disco, sett Hugo Chavez stå och predika i sin röda tröja och blivit nedsprutade med skum på karneval, varit assistent åt trollkarlen på Lavalle och fått lyckostenar av honom (dagen efter fick jag min ögoninflammation), gått runt i parker i Puerto Madero och Palermo, hostat in avgaser och trängts i tunnelbanan, läst böcker och kollat på säkert 100 filmer, lagt till med argentinska uttryck och ord, Ylva har pluggat spanska (och kommer fortsätta när jag åkt hem), jag har inte fått tjockare hår och därmed i rena paniken tagit en sax och klippt av flera centimeter, har pratat kanske 100 timmar på skype med Martin, längtat hem och inte längtat hem, tänkt och drömt, planerat och inte planerat, lärt mig nya maträtter och köpt nya skivor, upptäckt nya bloggar och lightläsk, ätit världens godaste glass på Freddo och dagligen gått över världens största aveny, har handlat brödet Bimbo på mataffären disco och ofrivilligt fått i mig facturas med grisfett, har lärt känna folk från andra länder och sagt hejdå till dem, har fått en ny lägenhet i Råsunda och en bättre position på jobbet, vi har åkt båt runt i deltat i Tigre och druckit terere den varmaste dagen någonsin sen vi kom hit, vi har hittat till floden i San Isidro och kollat på alla hus, hängt i Palermo Hollywood och fotat väggklotter, varit på konserter på Plaza de Mayo och Planetario, sovit hos Laura och lagat middag åt Ceratis trummis Sama som sedan på natten åt upp min glass jag hade gömt i frysen, vi har åkt taxi hit och dit, skrattat och gråtit, vi har sett Evita Perons grav och hängt mer i Recoleta, jag har raderat Laura från min msn-lista, hon som bjöd hit mig och sa att vi skulle åka till Punta del Este,Uruguay, Mar del Plata, hänga med Cerati och jobba som servitriser. My ass. Det närmsta jag kom var Colonia i Uruguay fyra dagar med syster, vilket i och för sig var mycket trevligt. Vi lyckades ta oss till Ceratis konsert, och efter att nästan ha kvävts av folkmassorna och ringt till Laura som inte svarade fick vi sedan veta att hon satt och drack champagne med bandet efter konserten. Min enda tröst är att Sama hade raggat upp en annan tjej och gjort Laura ledsen Sorry, men ibland är skadeglädje den enda sanna glädjen.

.
.
Buenos Aires, jag saknar dig redan.

Utflykten.

.
.........................Río de la Plata i horisonten.

Framåt eftermiddagen stoppade vi in våra fötter i flip-flopsen och tog pendeln till San Isidro. Vi hade hört ryktas att det fanns en strand där, eller så nära en strand man kan komma i Buenos Aires förorter (grus, stenar och förbjudet att bada-skyltar). Vi strosade runt bland lyxiga villor, blev myggätna från topp till tå, för att tillslut komma fram till floden och några stenar omringade av bilar där folk ägnade sig åt barnförbjudna saker. Det fanns nog egentligen ingen strand tror jag, eller så har jag en annan bild i mitt huvud av vad som är en strand, trots att jag är svensk (landet där isbjörnarna äter pingviner även fast de bor på motsatta poler, där det alltid är kallt, där alla är blonda vikingar och ingen kan prata spanska) Med lite Off nonchalant inkletat på fötterna passade vi på att njuta av all arkitektur och framförallt natur, innan maskinen på pendeltåget åt upp min biljett eftersom jag hade svettats sönder den i bakfickan.

Red lights.

. Buenos Aires, staden som aldrig sover, där man aldrig vet om det är solnedgång eller soluppgång, där fladdermössen flyger runt hustaken medan poliserna visslar efter pibas i högklackat, där bilarna susar förbi Obelisken på 9 de Julio medan en bolivian försöker sälja läderplånböcker för 5 pesos, där allt är boludeces och pelotudos, che och re. Där det är fransk afton på La Cigale med happy hour, röda lampor och coctails.

Världens-bästa-anledning.

... Igår natt smet Victor, Ylva och jag iväg till Plaza del Carmen och köpte massa empanadas. Tårtorna låg som vanligt och suktades på rad, och trots att jag inte kom på en enda anledning att fira fick vi med oss en stor bit hem. (Ylva råkade dock kasta påsen på bordet eftersom hon glömde bort innehållet, därav den lite lätt ihoptryckta glasscremen med citronsmak). Innehållet i tårtan, dulce de leche, används till alla efterrätter: Kakor, glass, tårtor, kräm på burk, yoghurt, flan. Det är så sött att man blir helt hyper. Alldeles lagom fick jag veta av pappa att jag har namnsdag idag, något som jag inte firat sedan jag var typ 12 år. Ungefär världens bästa anledning att äta tårta alltså.

Ångest.

. Vilken otrolig ÅNGEST när man hittar det här fotot från morsans kökssoffa för 1.5 år sedan. Mitt hår kan aldrig bli så långt igen, aldrig så tjock...det bara trillar av och är torrt och tunt. Vet fortfarande inte vad jag ska göra. Två månader i Argentina med slappande och värme har inte hjälpt. Kan folk förstå NU när jag säger att jag knappt har något hår kvar?! Det är ju bara att kolla själva!

Tårtkalas.

.
..................................................Jordgubbsmoussetårta.

"Gud vad mätt jag är. Men jag är ändå sugen på chokladtårta". Och när Ylva säger "chokladtårta" förstår jag direkt vad hon syftar på. I Buenos Aires ligger tårtor och bakelser i var och varannat fönster och suktas. Decimeterhöga berg med maräng och lager av choklad, dulce de leche, jordgubbar, cheescake och mousse. Egentligen är jag inte så mycket för efterätter, förutom glass, med allting ser sjukt gott ut här. Och priset är inget man ens behöver titta på eftersom den dyraste, finaste tårtan kostar max 35 spänn.

.

Som vanligt måste man (jag) ha en anledning för att få köpa tårtor och bakelser. Ylva och jag letade anledningar i flera veckor, frågade folk vi knappt kände när de fyllde år, för att en vacker dag ungefär fem veckor senare få napp. "Jag fyllde år häromdagen", sa vår då nyfunne vän Victor. På tre sekunder hade vi bestämt att det skulle vara tårtkalas hos oss på balkongen samma kväll. Vi köpte en jordgubbsmoussetårta för 18spänn samt olika bakelser, jag gick och väntade hela eftermiddagen på att klockan skulle bli åtta för att Victor skulle komma förbi. Han hade med sig en tequila-flaska (för det är ju så att chilenare dricker pisco och mexicaner tequila. Så är det bara.) och vi dukade upp.

Första tuggan. (Grädden var sur).

En tugga till. (Grädden var fortfarande lika sur).

Tredje tuggan. (Det går inte att förneka sanningen längre).

Vi slängde hela tårtan i soporna, och med den flera veckors längtande.

.

Nu har det gått två veckor sedan denna dag, och jag börjar sakta men säkert leta efter nya anledningar att köpa andra tårtor. Den där tårtan på Plaza del Carmen på två decimeter och flera centimeter maräng ovanpå bara måste testas. Jag återkommer när jag har kommit på något bra att fira.

My dad.

.
............................En septemberdag på Kungsholmstrand.

Pappa skrev en kommentar i min blogg:

Home in Arkansas
home in San Francisco
Home in New Mexico
aint no home for me
Home in New York City
home I will never be

Jack Kerouac

Strax efter.

.
Men sen läser jag igenom hela min blogg, och inser att jag faktiskt älskar Stockholm. Jag har aldrig haft så bra vänner som jag har nu. Och den första maj är det jag som bosätter mig mer eller mindre granne med Hanna, slipper pendeltågen och har den där balkongen jag drömt om.

Home is where my heart is?

.
...........Río Piedras, Puerto Rico, för alltid mitt andra hem. Juni eller juli 2006.

Jag är rädd. Rädd för att det ska bli samma sak som vanligt när jag kommer hem. En vecka då allting känns som en enda lång nyförälskelse, alla byggnader känns nya, maten smakar som aldrig förr, tillochmed pendeltåget känns som en tur på Gröna Lund när man var barn. Sedan kommer känslan igen. Känslan av att vilja vara någon annanstans, känslan av att det alltid är bättre på andra sidan, att det finns mer att se, att jag inte vill slösa bort min tid på ett och samma ställe. Var jag än är vill jag alltid resa till något nytt.

.

Första gången jag kände att jag vill vara precis här och ingen annanstans, var på Puerto Rico år 2000. När månaderna tog slut grät jag sönder mig själv. Och sedan dess levde jag alltid där, om inte fysiskt så psykiskt. Allt jag ville var att känna likadant igen. Jag åkte dit igen och igen, men det var inte längre samma sak. Det blir vardag överallt, även bland vajande palmer och sandstränder. Iochförsig älskade jag den vardagen, men något ändrades. Antagligen jag själv, för från att jag var där första gången till sista gången (under 6år) har allting varit precis likadant.

.

Nu sitter jag i Buenos Aires, ser fram emot att åka hem om 10 dagar, längtar till jobbet, mina vänner, familjen, Bilal, längtar efter att få börja spara pengar till nästa resa igen. Costa Rica och Guatemala? För varje resa jag gör, hoppas jag att jag ska komma närmare det jag egentligen söker. Den här gången är jag mer rädd än någonsin för att jag ska längta bort igen. Just eftersom jag inte vill göra det mer. Jag vill ta det lugnt, plantera blommor på min balkong (som jag snart kommer ha) och inte vilja vara någon annanstans än just där.

Äckelfett.

.
.................Puente de la mujer, Puerto Madero. "Golvet" är gjort av fint trä.

Den första månaden här var jag dålig i magen typ varje dag. På alla sätt. Nu har jag upptäckt det trevliga, icke-rött-kött-ätare som jag är, att facturas görs med grisfett eller smör. Och om man inte frågar efter just smör, får man de av grisfett eftersom de är billigare. Inte konstigt att jag spydde tre gånger då vi åt sist. (Nu låter det som vi äter facturas jämt, men det har faktiskt bara hänt några gånger) Den fyllda pastan som Ylva brukar köpa som heter "Kyckling och spenat" innehåller "kött" när man läser det finstilta. Vad mer görs i grisfett? Allt, antagligen? Jag vill aldrig mer äta ute i Buenos Aires. Det är inte ens speciellt gott. En annan fördom jag hade om Buenos Aires var att de skulle ha grymt god mat. De har alla råvaror man kan tänka sig, men beställer man en stek får man en stek. Inget mer. Inga kryddor ens på köttet. Nu beställer jag ju inte kött, men ni fattar poängen. En annan sak jag kommit fram till är att jag måste sluta dricka mate på kvällen eftersom det inte går att sova. Drack typ 4 koppar igår med Ylva, ever och Victor, blev helt hyper och drömde hela natten att jag var med i olika sport-tävlingar. Och även fast jag vann allting var jag tvungen att springa en mil efteråt. Sen drömde jag att jag var tillbaka i Sverige och det kändes inte alls bra, så när jag vaknade kl 06 och märkte att jag var kvar i Buenos Aires kändes det som en lättnad. Trots allt grisfett och okryddad mat. Och snacka om hungrig jag var. Det känns som jag verkligen sprungit en mil i natt.

Balkongsoft.

.
.......................................Lite av stan under solnedgång... ...........................Syster och jag vid Puerto Madero.

Efter en hård helg (som förutom Chavez och Cerati även bestod av att gå och lägga sig kl 05 respektive 07 efter drinkar och snack på balkongen med våra vänner argentinaren-från-landet-Ever samt mexicanen-D.F-Victor) blev det långpromenad längs Puerto Madero under solnegången i går. Puerto Madero är Buenos Aires nyaste stadsdel med dyra restauranger, gringos i alla gathörn, lyxiga höghus och den kända bron puente de la mujer. Förutom att vattnet i floden är helt bajsbrunt, känns det som en helt annan värld. Tyvärr är nog både Ylva och jag för snåla för att lägga en hundring på en lyxrestaurang, när man kan få i sig ätbar mat för 35 spänn några kvarter bort. Denna dag känns iallafall som en gudagåva. Sitta i stekande sol på balkongen och läsa Anna Gavalda, promenera, följa Beverly Hills och slappa innan det blir mate-drickande runt 18-snåret. Jag måste vila upp mig från semestern resten av veckan tror jag. Att leva i Buenos Aires är verkligen hårt.

Cerati.

.........................Cerati live, Palermo 10 mars 2007.
Alla skulle dit. Bussarna nummer 37 från Kongressen var proppfulla, och tiden gick. Vi hade tänkt åka redan runt 17, men eftersom matedrickandet förvandlades till empanadas-köpande på Plaza del Carmen, och vi hann bli hungriga och mätta igen, kom vi inte iväg förrän 19 ändå. Som alla andra. Och då var vi ändå ute i god tid. Väl framme hamnade vi ungefär 100 meter från scenen, mellan en lerpöl och marijuana-rökande människor som hoppade upp och ned och sjöng med i alla låtar. Jag sjöng också med i de flesta. Surrealistisk helg. Först Chavez, sedan Cerati, saker som bara händer i Sydamerika. När konserten var slut blev det kaos. Jag trodde att vi skulle dö. Ylva och jag såg hela scenariot framför oss; "39 döda, nedtrampade i folkmassorna, bland dem två svenskar. Den ena utan sandaler, och dessa hittades två veckor senare i sjöarna i Palermo". Ever försvann i folkmassorna, Victor såg panikslagen ut, Ylvas ena sandal åkte av, folk trampade henne på fötterna, jag kunde inte andas och folk tryckte på från alla håll. Poliserna hade spärrat av och glömde väl öppna upp när konserten var slut, vilket resulterade i att fler och fler människor var på väg från konserten, utan att komma ut. Var man än tittade var det argentinare i alla möjliga färger och former. De klättrade upp i träden, stod pressade mot väggarna runt omkring, och det fanns inte en enda milimeter utan folk så långt ögat kunde nå. Jag har aldrig sett så mycket människor samtidigt förut, men så är jag ju också svensk. Var totalt skakis i flera timmar efteråt, ungefär lagom tills vi kom hem. Det tog fyra timmar, eftersom det var omöjligt att få tag på en buss eller ens taxi. Klockan sju la vi oss, och 25kvadrat för två har aldrig känts större.

Bienvenido, presidente Chavez!

.

Efter att inte ha lyckats klämma oss in i fyra förbipasserande tunnelbanor med träsäten, där folk stod packade som sillar och flera stycken till och med hängde utanför så att dörren inte kunde stängas men tåget åkte ändå, kom vi efter mycket svett och trängsel fram till slutstationen Primera Junta. Hugo Chavez var på besök, Venezuelas president alltså för den icke insatte. Det var nära att vi missade att det var idag han skulle hålla tal på fotbolls-stadion, jag såg affischerna längs kongressen då jag var på väg hem efter att ha handlat mat, någonstans mellan duvan som höll på att flyga rakt in i mitt ansikte så att solglasögonen trillade av och en fet person sparkade iväg dem, och vår kära port där vakten alltid har satt upp en skylt med "kommer strax"/"är och samlar sopor"/"är i hallen"/"är inte här".

Stadion var full. Ibland vet man inte om det handlar om en politisk sammankomst eller om det är karneval. Bland alla mina fördomar trodde jag någonstans att allt skulle gå vilt och blodigt till i Argentina, att folk skjöts och släpades runt av poliser. I själva verket går människor runt och säljer läsk och nötter, de står armkrok och sjunger, slår på trummor och ler. Så var det även denna gång. Tårarna rann både här och där när nationalsångens toner flödade ut över folkmassan (libertad!), rösten sprack när det hölls tal om kvinnors rätt, och när självaste Chavez steg ut på scenen och Ylva och jag hade lyckats ta oss upp på en läktare, viftades det med flaggor och banderoller överallt. Stämningen var så att säga total. Tanter hurrade och skrek, folk fnissade när Chavez sa att Bushs ordföråd bestod av 600 ord och att allt han säger låter som en Lpskiva som hakat upp sig. Ungefär mellan Latinamerikas historia, viva Fidel Castro och revolution, smet vi ut från stadion och åkte hem.

................................SER LIBRE, O MORIR!

Jag antar den väl då.

.
.....................................Mormor och jag i Hudik, jul -06.

Utmaningen alltså. Men jag utmanar ingen annan (vem skulle det ens vara? Alla har ju fått den)

Blivit utmanad av Annah, Gabba och Anki.

REGLER:Varje spelare skriver sex underliga/egendomliga saker om sig själv.

(1) När vi hälsar på mormor (som jag också bott hos) hälsar hon alltid med två kindpussar. När vi går därifrån ger hon en kindpuss. Jag trodde alltid att alla mormödrar gjorde så, tills jag märkte att det inte är särskilt svenskt. Man pussar inte folk på kinden, såvida man inte hänger med invandrarkidsen från förorten.

När man är hos mormor hittar man alltid en kaffe"panna" på arbetsbänken fylld med kallt kaffe från morgonen eller dagen innan. Hon gör alltid för mycket för att värma upp senare och dricka. (2) Jag gör numera samma sak. Jag älskar att värma upp en kopp i micron lite senare, det är ungefär som att vattnet i kaffet stått och dragit i sig smaken. Om det blir kvar tar jag resten morgonen efter. Men efter ett dygn slängs det.

.

Mormor är alltid glad och vill diskutera politik, om manssamhället vi lever i och hur det var att vara nämndeman i Svea Hovrätt. Hon berättar om hur de nästan blev kidnappade i Colombia, och om hur hon satt i vakttorn med gevär under andra världskriget. (3) Sedan Totta dog på nittiotalet, är mormor nog min idol. Vilket iofs inte är underligt med tanke på hur cool hon är, men ändå.

Av mormors alla syskon var det bara hon som fick bruna ögon. Och alla hennes tre barn fick blå. DET är underligt, eftersom chansen var minst 50% att de skulle få bruna. (4) Sedan jag var liten har jag också velat ha bruna ögon, och så länge jag kan minnas velat vara sydamerikanska. Det är nog därför jag dras så mycket till denna underbara kontinent. Jag började med spanska i ettan (när jag var ungefär 6 år) och hela högstadiet och gymnasiet var jag mest frustrerad för att jag inte pratade flytande. Det gör jag nu, mer eller mindre.

Mormor börjar bli gammal, sitter mest och byter ämnen hejvilt när hon pratar, hörapparaterna börjar bli lite dåliga, men hon är glad ändå. Hon ringer alltid och frågar om Alfapetkvällar. När vi har Alfapetkväll måste ordboken ligga framme, vi dricker mineralvatten och äter Marabou-choklad. Och det finns ingen tidsgräns på tänkandet. (5) Jag föredrar en Alfapetkväll med mormor framför en utekväll på krogen.

När mormor tar siesta eller ska sova för natten "stänger hon av sina öron" och hör ingenting. Själv är jag extremt känslig för ljud. (6) Min största drog är Öronproppar. Jag kan inte leva utan öronproppar. Ska jag sova borta och har glömt dem får jag panik, letar överallt, skulle kunna åka tillbaka in till det jouröppna apoteket i stan bara för att köpa några. Hemma har jag alltid ett förråd, några i örngottet, några i medicinpåsen, några i neccesären á lá nödproppar. Jag måste också få stänga av mina öron.

Lluvia.

.
...............................Tango-par lyssnar på musik i La Boca, februari 2007.

Idag gick jag upp före åtta. Skulle bara kolla på Beverly Hills och sedan gå en två-timmarspromenad vid hamnen, vara duktig hela dagen och sedan sitta i solen på balkongen. Men icke. Det har vräkt ned regn hela dagen, stora piskande droppar (ni vet sånna där som blåser in under paraplyet hur man än håller det), åskat och varit extremt olockande att gå ut. Därför stannade jag inne. Som tur var är det snart helg och Cerati har konsert på lördag. En konsert jag väntat på sedan då vi åkte runt i Gustavos guaguita på Puerto Rico och lyssnade på Boca Nada år 2000. Om det här regnet fortsätter och förstör lördagen kommer jag sparka någon på smalbenet. Argentinare har en förmåga att ställa in konserter om det blir regn.

Farsan och Bille var iallafall och kollade på lägenheten i Råsunda idag, och jag tar den! Den 1/5 blir jag Råsundabo! Stor balkong, stort kök, parkettgolv i rummet, klädkammare, förstahandskontrakt och inte ens speciellt dyr.

Utmanad. Igen.

.
.................Vattnet i floden i La Boca. Tur att lukten inte känns på bild,,,

Jag har blivit utmanad, den där utmaningen som ungefär alla verkar fått just nu (skriv 6 underliga saker om dig själv) Vet inte om jag ska anta utmaningen, de förstör liksom lite på ett sätt. Och så orkar jag nästan aldrig läsa andras svar. Ska jag anta utmaningen, måste jag komma på ett bra sätt att göra det. Och det har jag inte gjort. Inte än.

Confessions.

.
En iguana (jätteödla) på Puerto Rico, älskar dem! Påminner om vad som en gång fanns...

........Min spindel jag följde under en sommarvecka 2006 i Brunnsviken, Solna

Jag fick en förfrågan idag om jag hade sett några läskiga djur i Argentina ännu. Nej, inget läskigare än galna bussförare. I och för sig var det lite äckligt att se sköldpaddorna i den smutsiga floden i Tigre som flöt upp och ned och åt skräp. Detta fick mig att tänka på insekter och djur jag sett eller velat se. I Bolivia fick jag äran att döda skorpion nummer 30 på min födelsedag då jag kom dit, i huset där min familj bodde för ett par år sedan. Ingen fara, sa mamma. Blir du biten har jag medicin. Min stora skräck i Bolivia var dock att bli biten av en Vinchuca. Om du blir biten av detta flygande monster sväller dina organ upp och du dör inom 15 eller om det var 25 år. Och som jag förstått finns det bara botemedel i just Bolivia. Varje dag sneglade jag försiktigt åt alla håll för att försäkra mig om att ett moln av Vinchucas inte skulle anfalla mig. För att inte tala om Svarta Änkan. Det var springor i huset överallt. Varje natt var det samma procedur - kolla igenom hela sängen, dra den bort från väggen, se till att lakanet inte hade någon springa, och hoppas på det bästa. Det hände mig aldrig någonting. Min stora dröm i Bolivia var däremot att få se en puma, men när vi åkte upp i bergen (på 5000 m.ö.h som högst och så vackert att ni inte ens kan föreställa er) såg man bara lamadjur, vilket är tillräckligt exotiskt i sig. I Machu Picchu hittade Camilla och jag massa lemurer i ett buskage, och på Puerto Rico hade jag hatkärlek för hajar. Ville alltid simma ut lite extra långt, samtidigt som jag rös av obehag. När vi snorklade i somras på Vieques hamnade vi mitt i ett stim av knallblå fiskar och den stunden kommer jag spara i mitt hjärta förevigt. Bara ljudet av snorklandet och sanden som rasslade i korallreven...och alla hundratals fiskar i perfekta rörelser tillsammans...På ön Samana på Dominikanska Republiken fick jag massa bett på hela kroppen som liknade decimeterstora sugmärken. Jag vet fortfarande inte vad det var. Och om jag funderar lite till, skulle jag nog kunna skriva en bok om alla intressanta djur och insekter jag sett. Och som alla andra säkert också sett, men kanske inte brytt sig lika mycket om. Jag har ett speciellt intresse för att fota äckliga insekter och skumma djur, och jag vet egentligen inte ens varför. Vill alltid se något spännande, typ vargar (jag såg en SNABBT en gång i Dalarna för åratal sedan!) och björnar, små humlor i fighter, spindlar som äter flugor...när jag var liten plockade jag maskar i regnet och fyllde fickorna och visade för mammas kompis och hennes pojkvän. Om jag inte vore 26 bast, skulle jag gärna göra det igen. Jag har "alltid" sagt att jag inte gillar djur, men det är inte sant. Jag älskar djur, alla djur som inte är sällskapsdjur eller husdjur, djur som är en utmaning att fånga på bild och spännande att se.

Alla var där.

................................................Pacha.: Gamla lärare, vänner och bekanta, vänners vänner och bekanta, ja till och med prinsessan Madeleine. Har aldrig sett så många look-alikes på samma ställe förut. Hursomhelst, efter lite pingis och bra musik på hostallet tog vi taxi framåt tvåsnåret till Pacha. 100spänn i inträde för att lyssna på rave och sitta i vita skinnsoffor (vita skinnsoffor är väldigt inne i Argentina) Australiensarna som var med köpte en flaska vodka för över 400spänn (i affären kostar den max 30spänn) och Ylva och jag tackade fint nej. En tjej spydde på toaletten (obs-på själva sitsen), andra ragglade runt i trans med bara ögonvitorna synliga, jag var tvungen att översätta en drogaffär som hade gått snett mellan lite snubbar, det blev slagsmål och en kille slängdes ut, ett par tjejer grät, två killar började hångla (jag följde deras uteckling hela kvällen), och allt till något som lät ungefär som samma låt timme efter timme. Rave är väldigt inne i Argentina, eller även kallat electronica. Vi har fått det från Europa, säger de. Jaha, varifrån? Sedan frågade Cristobal mig om jag var säker på att Barcelona inte låg i södra Spanien och vad Skandinavien var. Vid dryga 6snåret, långt innan alla människor i trans slutat dansa för att sedan gå vidare på efterfest till klockan 14, tog vi en taxi hem i regnet. Nu har jag iallafall varit på boliche i Buenos Aires, och jag behöver kanske inte förtydliga att det räcker med just en gång.

För att verkligen känna mig riktigt tantig njöt jag betydligt mycket mer av att traska iväg till Disco i flipflops med en färsk hundrapesos-sedel i fickan. Som ett barn i en godisaffär, innan man känner till karies eller kalorier, plockade jag ihop så mycket mat att jag knappt kunde komma hem, gav den benlöse mannen 50 cent, och har nästan hälften av pengarna kvar. Det skall firas med lite buffe-ätande runt 20-snåret för en tjuga.

Evita Peron.

..............................................Kyrkogården i Recoleta.

Det är ganska sjukt egentligen att ha en kyrkogård som värsta turistattraktionen, men seriöst så fattar man ju på en gång varför. Har aldrig sett en sådan mäktig och häftig kyrkogård i hela mitt liv som den i Recoleta. Varje grav är som ett eget litet monument, ett litet hus med foton, statyer, likkistor i trä och små dikter. Efter många turer fram och tillbaka hittade vi till Evita Perons grav, som jag gav en puss från Bilal. Vi käkade mat på Carlitos bredvid kyrkogården som lätt hade den godaste maten jag ätit hittills i Buenos Aires - så för er som ska hit är det ett hett tips. Gick vidare till marknaden i Recoleta sedan, in i ett design-varuhus där jag köpte 5 espressokoppar för 30spänn sammanlagt, och nu väl hemma har vi för andra gången sedan vi kom hit köpt facturas som vi ska sitta och gotta oss med innan vi klockan 00 ska vara på hostall rocca för att äta empanadas och gå på bolichen (discot) Pacha.

Eso es!

.

Det kom ett mail.

........................................Pingis på hostallet. "Vos sos peligrosa", ljöd det när jag vann i pingis gång på gång efter att ha påstått att jag inte kan spela. Jantelagen, ni vet. (Oh nej, tack, men jag kan inte spanska, bara lite. Oh nej, jag kan inte spela pingis, bara lite) Efter tre dagar av spöregn fortsätter det att spöregna. Tji fick vi för all blå himmel vi skröt om. Ylva går till skolan och jag har inget att göra, direkt. Idag fick jag iallafall ett trevligt mail á lá "lägenhetserbjudande". Efter lite tankeverksamhet kom jag på att det gäller en lägenhet jag verkligen vill ha (efter att bara ha sett gatan och drömt om området) och eftersom jag aldrig kan hålla käft har jag nu berättat detta för alla, så om det skulle visa sig att lägenheten är skit måste jag tacka ja ändå eftersom alla redan vet att jag ska flytta. Låt mig bara drömma lite till, om det sedan skulle visa sig att fjorton barn dödats i den och det bara inte går att flytta in. Råsunda, stor etta med kök, stor balkong, nära tunnelbana, restauranger, sjöar, stan...